Konsten att misslyckas i akademien

Insänt av Anne Heith

En formulering i Hannah Arendts introduktion till den engelskspråkiga utgåvan av Walter Benjamins mest kända essäer får mig att fundera. Då Benjamins svårigheter att göra akademisk karriär i 1920-talets Tyskland presenteras föreslår hon att misslyckandet inte behöver vara relaterat till antisemitism, illvilja mot en outsider (Benjamin tog sin examen i Schweiz och var ”ingens lärjunge”), eller den ”sedvanliga akademiska misstron mot allt som inte är garanterat medelmåttigt”. När en skolad tänkare som Arendt använder ett uttryck som den ”sedvanliga misstron mot allt som inte är garanterat medelmåttigt” är det inte bara en ordsekvens använd som utfyllnad. Men vad menar hon egentligen? Är det ett sätt att antyda att skälen hon räknar upp i själva verket inverkade på Benjamins misslyckande? Hon skriver faktiskt att de uppräknade faktorerna inte behöver ha haft någon betydelse, vilket inte utesluter att hon är öppen för att de påverkade händelsernas gång. Är den antydande framställningen medveten retorik, eller finns det inslag av ”slip of the tongue”? Är det så att det förhållande att det framställs som en självklarhet att akademien är programmatiskt misstrogen mot banbrytande, originella tänkare bottnar i egna erfarenheter? Även Arendt var som bekant en intellektuell med judisk bakgrund som blev en outsider i sitt gamla hemland och nykomling i sitt nya. Utanförskap och kamp för att etablera sig bör vara erfarenheter hon hade med sig i bagaget. Problemet blir inte mindre intressant av Arendts fortsättning som slår fast att det som verkligen gjorde Benjamin omöjlig i tyska akademiska kretsar var hans essä om Goethe som polemiserade mot en samtida tongivande Goethe-forskare. Denne var knuten till ett nätverk med inflytande i akademien, och se där – Benjamin hade gjort sig omöjlig. Detta är kontentan i Arendts förklaring till att Benjamin aldrig inkluderades i sin samtids tyska akademiska etablissemang. På ett sätt kan man tycka att Benjamin var osedvanligt osmart – förstod han inte det akademiska spelets regler? Man kritiserar inte öppet forskning som bedrivs av tongivande akademiker med inflytande. Då får man skylla sig själv om den tilltänkta karriären kommer av sig och ens framtid blir ekonomiskt och socialt osäker. Ett annat skäl till misslyckandet som Arendt tar upp är Benjamins originalitet, inte minst beroende på hans speciella bruk av citat. Arendt gör jämförelsen att bedömningen av Benjamins akademiska meriter var som om en verklig mästare hade skapat ettunikt föremål, som sedan salufördes i närmaste lågpriskedja. En hög grad av originalitet som forskare kombinerad med bristande sinne för auktoriteters och inflytelserika nätverks betydelse är enligt Arendt avgörande skäl till den misslyckade akademiska karriären. Därutöver diskuteras Benjamins konstanta otur som kulminerade i självmordet vid spanska gränsen 1940. I den korta förtexten som inleder volymen Illuminations beskrivs självmordet som tragikomiskt. Benjamin som varit tvungen att lämna Tyskland 1933 då nazisterna kom till makten hade flytt till Paris. Då tyskarna marscherade in i staden 1940 flydde han till spanska gränsen i förhoppningen att kunna ta sig in i Spanien. Det blev problem. Benjamin fick inte tillåtelse att resa in i Spanien och i desperation tog han sitt liv. Dagen därpå löste sig problemet och gruppen Benjamin rest med kunde ta sig över gränsen. Otur – ja. Tragiskt – ja. Men, komiskt? Arendt beskriver Benjamin som en mycket ensam människa. Det ensamma geniet. Han var nyskapande, originell, men tycks inte ha lyckats odla sociala kontakter och skapa nätverk som kunde gynna hans karriär. Samtidigt framgår det av introduktionen att det fanns en massiv antisemitism och att judar var strukturellt diskriminerade, t. ex när det gällde möjligheten att få en akademisk tjänst. Vilka var hans möjligheter att lyckas egentligen? Alltför genialisk, fel etnisk bakgrund, socialt inkompetent, utan vederbörlig respekt för auktoriteter och makthavare, utan sinne för spelet bakom kulisserna. Till viss del var han nog sin egen olyckas smed, men det fanns också strukturer. Arendt använder vid flera tillfällen ordet ”misfortune” för att karakterisera avgörande vändningar och orsakssammanhang i Benjamins liv. Icke desto mindre ger texten vid handen att det fanns andra mekanismer än avsaknaden av fru Fortunas bevågenhet som förklaring till Benjamins misslyckade akademiska projekt. Otur av metafysiska mått i all ära, men det fanns också strukturer och mekanismer som stötte ut den som uppfattades som annorlunda och besvärlig. ANNE HEITH, DOCENT INSTITUTIONEN FÖR KULTUR- OCH MEDIEVETENSKAPER UMEÅ UNIVERSITET


Kategorier: Arkiv