En hotad frihet

Akademisk frihet var ett huvud tema på de nordiska universitetslärarfackens möte i april. Begreppet är inte entydigt. Ofta avses den enskilda lärarens och forskarens akademiska frihet, en frihet som i Finland är reglerad i grundlagen. Också i de övriga nordiska ländernas lagar är den akademiska friheten reglerad, men då ofta bara den ena sidan av den: forskningsfriheten. I den svenska högskolelagen är det fastslaget att den enskilda forskaren har rätt att fritt få välja forskningsproblem, forskningsmetod, samt fritt få publicera sina resultat (6§). Denna frihet hotas när aktörer utanför akademin i allt högre grad styr forskningens innehåll, men också hur forskningsresultat publiceras. När resurstilldelningssystemen till viss del bygger på publicering i bestämda former verkar detta direkt styrande. Begreppet akademisk frihet innefattar även det vi kan kalla undervisningsfrihet, och som också berörs i den svenska högskolelagen, om än indirekt. Undervisningsfriheten omfattar studentens frihet att lära sig och lärarens rätt att avgöra hur undervisningen ska utformas på bästa sätt. Det handlar om val av undervisningsform, -språk, -material och examinationsform. I friheten ligger ett ansvar för den enskilda läraren att se till att studenterna får det som högskolelagen föreskriver: en utbildning av högsta kvalitet som ”vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet” (2§). I alla de nordiska länderna upplevs denna frihet som hotad, till exempel genom kravet att alltmer av undervisningen ska ske på engelska, också då varken lärare eller studenter har detta språk som modersmål. Risken är inte bara en undervisning av lägre kvalitet, utan också att de nordiska språken på sikt drabbas av domänförluster. Om vi inte kan förmedla vår vetenskapliga kunskap också på vårt modersmål, hur ska vi då kunna uppfylla högskolelagens krav på lärosätena att ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta” (2§)? Ett annat hot mot undervisningsfriheten är lärosätenas krav på rätten till universitetslärarens undervisningsmaterial. Om läraren fråntas rätten att själv avgöra om och när och hur ett undervisningsmaterial ska användas, hur ska han eller hon då kunna garantera undervisningens kvalitet? Finns det också en institutionell akademisk frihet? Det borde i alla fall finnas en sådan. Frihet för lärosätena att utforma verksamheten på ett sådant sätt att lagkravet att ”Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” (3§) uppfylls, och att ”hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet” (4§). Och de som bäst avgör hur detta ska nås är de som ytterst svarar för verksamheten: lärarna och forskarna. Därför är det kollegiala inflytandet en förutsättning för den akademiska friheten. Ofta likställs begreppet akademisk frihet med autonomi. Men autonomi handlar, i bästa fall, om att ge lärosätena en institutionell frihet. Akademisk frihet, däremot, handlar om att ge lärare och forskare förtroendet och möjligheten att förverkliga det som högskolelagen föreskriver.