Konsten att skapa en ickenyhet

Krönika av Lars Abrahamsson

I DAGARNA, meddelade minister Björklund att man 2013, skall genomföra ett beslut som förbättrar doktoranders villkor. Låter ju bra. Men vänta, vad innehåller förslaget?
Det som marknadsförs som den stora nyheten är att maximala tiden på utbildningsbidrag reduceras genom att man anställs när tre år kvarstår av forskarutbildningen, i stället för två år som idag. Denna regel finns redan på många lärosäten – Uppsala universitet införde liknande regler i juli 2010 – det vill säga minst två och ett halvt år innan Björklund anpassar reglerna till befintlig praxis. Vidare har flera svenska lärosäten redan idag, efter påtryckningar från fackförbund och kårer, avskaffat eller beslutat att helt utfasa utbildningsbidragen. Till denna skara räknas CTH och HJ som 1994 genom ombildningen till stiftelsehögskolor tappade rätten att använda sig av utbildningsbidrag. Dit räknas också LTU, LU, KTH, UmU, LiU och GU – alltså en stor del av den forskarutbildning som bedrivs.
En marginell förbättring som skall tillerkännas regeringen är att man som förälder och utbildningsbidragstagare numera har rätt, och inte bara möjlighet, till betald föräldraledighet. Att rätten att komma tillbaka efter barna födande marknadsförs som en reform är däremot anmärkningsvärt. Det har aldrig varit förbjudet att ta paus i forskarutbildning för att senare återuppta den. Problematiken för föräldra ledighet i skarven mellan bidrag och anställning diskuteras överhuvudtaget inte alls – man utförsäkras vid bidragets upphörande och återförsäkras först efter 6 månaders arbete. Detta diskuteras i "En jämställd forskarutbildning" och den parlamentariska socialförsäkringsutredningens rapporter.
Den för doktorander sämsta finansieringsformen är så klart stipendier, som inte bara ekonomiskt och trygghetsmässigt skiljer ut sig, utan även är diskriminerande. Diskrimineringen gäller främst nationstillhörighet och möjligheter till institutionstjänstgöring. På denna front är reformvilligheten extra tunn. Extra sjuk- och föräldraförsäkringar tecknas redan idag via Kammarkollegiet på många lärosäten, däribland KTH och CTH. Så förändringen med den föreslagna lagstiftningen blir i princip att de lärosäten som beter sig värst får anpassa sig till mittfåran.
Fortfarande kommer dock en nydisputerad f.d. stipendiat jämfört med sin nydisputerade f.d. anställde kollega att sakna arbetslöshetsförsäkring samt pedagogiska meriter. Och förvänta sig 2 000–3 000 kr mindre i månaden i pension.
Och inget händer med de postdoktorala stipendierna.
För att runda av är det, precis som Saco Studentråd också uppmärksammat, anmärkningsvärt att regeringen och Jan Björklund inte helt avskaffar utbildningsbidrag och stipendier när man rent ut erkänner att reformerna för högskolesektorn i stort är kostnadsmässigt obetydliga men att det för forskarutbildningens och den följande forskarkarriärens attraktivitet är avgörande.
Det vi som fackligt verksamma i akademin kan lära av detta är att lärosätesledningarna är mer lyhörda till aktivt och konstruktivt påverkansarbete än regeringen. Vi har en regering som vid fullbordat faktum uppdaterar lagtexten och marknadsför en lagändring som en reform. Var är visionerna? Skall en regering följa eller leda?
Eftersom det visat sig att arbetsgivare och arbetstagare bäst utvecklar verksamheten, efter eget huvud, utan regerings inblandning, hoppas jag att regeringen kan hålla fingrarna från återreglering av meriteringstjänsterna. Det finns många sansade lärosätesledningar som längtar efter att teckna lokala kollektivavtal. Från facklig sida eftersträvar vi rätt till förlängning för föräldraledighet för meriteringsanställningar. Även anställningstryggheten i samband med eventuella deltidsutvärderingar bör ses över och förtydligas jämfört med senaste förordningen.

LARS ABRAHAMSSON
Doktorand,
ledamot i SULF:s styrelse


Kategorier: Arkiv