HISTORIKERN OCH FÖRFATTAREN Henrik Berggren vill väcka och ventilera både övergripande och mer detaljerade frågeställningar relaterat till utbildningspolitik och till det ofta använda samt svårdefinierade begreppet "akademisk frihet".
Han har nyligen färdigställt och presenterat "Den akademiska frågan – en rapport om frihet i den högre skolan", på uppdrag av ESO, (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi).
I rapporten använder Henrik Berggren plural, "akademiska friheter", om något som behöver stärkas, relaterat till omgivningens, statens, näringslivets och samhällets förväntningar.
De akademiska friheterna diskuterar han med avstamp i de Humboldtska idealen. Filosofen, statsvetaren och universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldt stod i början av 1800-talet bakom förnyelsen av ett stagnerat tyskt universitetsväsende.
Von Humboldts tankar kan kort sammanfattas som forskarens rätt att söka sanning utan hänsyn till andra lojaliteter, en vetenskapens frihet, som på institutionsnivå innebär rätt att fritt utöva sitt ämbete och studentens rätt att välja sin utbildning.
Väsentligt var betoningen av en kunskaps- och bildningsprocess som utvecklades av lärare och studenter i avskildhet från resten av samhället, Einsamkeit und Freihet.
HENRIK BERGGRENS utgångspunkter för diskussionen om nutidens högre utbildning är absolut inte avskildheten i bokstavlig bemärkelse.
– Det är bra att det finns tryck, förväntningar och krav på universiteten, men detta kräver också starkare integritet.
Han frågar sig bland annat varför staten i efterhand ska mäta kvaliteten i undervisning och forskning.
– Borde det inte istället vara självklart att lita på att den som är akademiskt disputerad och som uppfyller kraven för att bli anställd vid ett lärosäte, kan leverera kvalitet?
Han ser också problem med uppfattningen att konkurrens alltid skulle leda till bättre kvalitet.
– Man kan exempelvis se på hur radions P1 klarar sig utmärkt utan konkurrens, Sveriges Radio leder dessutom de förtroendemätningar som görs av offentlig verksamhet.
– Den mesta nyttan får vi om vi inte ställer omedelbara krav. Med högre utbildning och forskning är det som med kultur och konst, man måste acceptera svinn. I ett marknadsekonomiskt samhälle behövs signaler om respekt för annat än monetära belöningar.
AVSIKTEN MED RAPPORT och resonemang är varken att "nostalgiskt gnöla om svunna tider" eller att vara alarmistisk:
– Universitet och högskolor är på många sätt en framgångssaga, men om vi menar allvar med att stärka Sveriges ställning som kunskapsnation kan man inte bara försöka passa ihop högre utbildning med arbetsmarknadens behov de närmaste åren.
– Det svårsmälta för politiker är att långsiktigheten ger utdelning först om tjugo – trettio år.
Han ser det vidare som nödvändigt att ur flera aspekter bry sig mera om studenterna, i deras egenskap av samhällets företrädare, under studietiden, men också efteråt som bärare och förmedlare av kunskap och bildning.
– STUDENTER SÖKER INTE uttalat en bildningsprocess, men där har systemet en plikt att stå för att det vi erbjuder inte bara är en utbildning som ger chans till jobb, utan också något utöver det, något som inte är omedelbart nyttigt.
När det gäller studenter tar han också upp "demokratiaspekten" på att 60–70 procent av studenterna väljer hum-samämnen, samtidigt som de största forskningssatsningarna görs på naturvetenskap, teknik och medicin.
Henrik Berggren är övertygad om att de gamla Humboldtidealen kan överföras och överleva inom ramen för samtidens massutbildning.
– Det finns en konservativ rädsla för överutbildning. Vill man spetsa till det kan man säga att den rädslan har funnits sedan man förklarade att en av förutsättningarna för franska revolutionen var mängden arbetslösa advokater.
NÅGRA AV GRUNDBULTARNA i hans plädering för akademiska friheter är ett självklart samband mellan forskning och undervisning, kollegial styrning samt den enskilde läraren/forskarens frihet.
Henrik Berggren placerar lärarna i en nyckelroll, hans rapport påminner därmed om den allt mer uppmärksammade tudelningen inom akademien, om klyftan mellan å ena sidan undervisande lärare och å andra sidan forskare.
– Jag har varit verksam vid universitet i Tyskland och USA. Berkeley är något av en förebild.
– Också där kan en professor tycka att undervisningen är en börda, men det finns samtidigt ett moraliskt imperativ att undervisa, vilket innebär att du tvingas utveckla dig som föreläsare, det räcker inte med att vara en briljant forskare.
Han konstaterar också att nämnda uppdelning är påfallande svensk och därför har förbluffat internationella utvärderingsgrupper, som också påpekat det som en kvalitetsbrist, att lärare inte har tid och resurser att forska.
– Det heter i argumenten från Utbildningsdepartementet och från annat håll, att garanterad forskningsanknytning skulle bli för dyr och kosta fem miljarder.
– Det är mycket möjligt att det stämmer, men om man vill ha de där Nobeluniversiteten är dessa fem miljarder en mer lönsam investering än de inte alltför framgångsrika satsningarna på "strategisk forskning".
Det är, enligt Henrik Berggren, inte bara lärarens roll som behöver betonas, utan också själva lärosätets.
UNDER ARBETET MED rapporten fick han intrycket att efterlysningar och krav på mer "excellenta miljöer" och diverse "strategier" inte bara hoppade över undervisningens del av akademien, utan också själva lärosätet.
– Som om inte universitet och högskolor redan finns, som excellenta miljö er och platser och institutioner som måste försvaras.
Som tänkbar strategi, för försvar av miljöerna, individer och verksamhet och därmed de akademiska friheterna, föreslår Henrik Berggren ett konstitutionellt skydd, i någon form av lagtext.
Och så väcker han alltså tanken på både ett nytt universitetssystem samt ett universitetskanslerämbete i modern tappning.
– Inte för att försvara de byråkratiproblem som fanns på 1980-talet (då UHÄ avvecklades), men idag kan vi också konstatera att vi har tillräckligt med erfarenhet av effekterna av "målstyrning" och "new public management" som avlöste den gamla centralbyråkratin.
Henrik Berggren menar att det åtminstone måste vara värt att diskutera om det är dags för ännu en av de häftiga pendelsvängningar som kännetecknat politiken för högre utbildning sedan 1950-talet.
– Debatten om skolan borde gynna en genomgripande diskussion om behov av förändring av universitet och högskolor, jag ser min rapport som del av en process där alltfl er inser att "kunskapssamhället" inte har alstrat kunskap.
MARIELOUISE SAMUELSSON
MarieLouise Samuelsson har också ingått i ESO:s referentgrupp under Henrik Berggrens arbete med rapporten.
