Det är inte lärarnas fel!

I spåren av de nya kvalitetsutvärderingarna reses en mängd frågor. En är naturligtvis om svenska högskoleutbildningar är dåliga. En annan är om svenska universitetslärare är dåliga. En tredje är – om man vill gå så långt i tanken – om kvalitetsutvärderingarna faktiskt mäter kvaliteten på utbildningarna. Den sista frågan är enkel att svara på. Såväl SULF som Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) och Sveriges förenade studentkårer (SFS) och nu senast European Association for Quality Assurance in Higher Education (ENQA) har varit tveksamma för att inte säga direkt misstrogna till att nuvarande system kan ge en rättvisande bild av utbildningskvaliteten. Den enigheten är imponerande, minst sagt. Och det är inte särskilt svårt att räkna ut varför: systemet är inte ägnat att uppfylla ens lågt ställda krav på reliabilitet och validitet. ENQA:s bedömargrupp påpekar i sin rapport att utbildningsminister Jan Björklund anser att kvali teten på svenska utbildningar förstärks om dåliga utbildningar sållas bort, men bedömargruppen menar att det knappast var den sortens förstärkning som avsågs när man i European Standards and Guidelines fastställde att utvärderingar ska verka kvalitetsförstärkande. Den första frågan, om svenska utbildningar är dåliga, är svårare att svara på – framför allt därför att kvaliteten på utbildningarna ju inte mäts av systemet! En sak kan vi dock vara säkra på, nämligen att de svenska utbildningarna inte blir vare sig bättre eller sämre av att ENQA reser frågetecken inför Högskoleverkets medlemskap i organisationen. Det svenska kvalitetsutvärderingssystemet får naturligtvis dåligt rykte av ENQA:s tveksamhet, men det är en annan sak. Den tredje frågan, om svenska universitetslärare är dåliga, låter sig inte heller svaras på. Men en sak kan man konstatera: Det är inte lärarnas fel om utbildningarna skulle vara dåliga. Lärarna har nämligen allt mindre möjlighet att faktiskt påverka kvaliteten. För det första sänks kvaliteten av de krav på effektivisering som ligger i pris- och löneomräkningens produktivitetsavdrag. Försäkrings bolag och banker kan utveckla produktiviteten genom att i allt högre grad låta datorer och kunder sköta arbetet, men så kan man inte göra med undervisningen. Vi kan inte effektivisera genom att prata fortare, läsa fortare och bedöma examinationsuppgifter fortare – men det förväntas vi göra. För det andra kan vi inte leverera samma grad av forskningsanknytning på alla utbildningar eftersom det inte ens finns en forskningsanknytningsresurs att tillgå. Den reella forskningsanknytningen är omöjlig när samtliga forskningsresurser ska allokeras efter excellensbedömningar. För det tredje kan universitetslärare i allt lägre grad påverka kvaliteten i utbildningarna när få av de faktiska budgetbesluten kring grundutbildningen fattas i kollegiala sammanhang. För det fjärde är det svårt för alla visstidsanställda lärare att ta ansvar för kvaliteten mer än momentant. Skulle svenska högskoleutbildningar vara dåliga – vilket vi alltså inte vet – så finns många orsaker till detta. Men det är inte de svenska universitetslärarnas fel! GIT CLAESSON PIPPING FÖRBUNDSDIREKTÖR I SULF