Alliansens politik för högre utbildning hotar utbildningarnas status i Europa

Sveriges universitets och högskoleförbund (SUHF) meddelar att det nya svenska kvalitetssystemet för våra universitets- och högskoleutbildningar underkänts av ENQA, den europeiska organisation som ansvarar för att de europeiska nationella systemen håller måttet. Förre utbildningsministern Tobias Krantz och nuvarande statssekreterare Peter Honeth får underkänt för det hemsnickrade kvalitetssystem de tvingade på det ”oberoende” Högskoleverket, ivrigt påhejade av förre universitetskanslern Sigbrit Franke (http://blogg.sigbritfranke.com/) som ansvarade för det föregående systemet som kraschade hösten 2008. Processen orsakade ministern en KU-anmälan och HSV:s universitetskansler och huvudsekreterares avgång. Huvudargumentet som gavs av statssekreteraren och ministern var att HSV:s förslag, vilket var förankrat med universitet, högskolor, studenter och arbetsmarknad hotade universitets och högskolors frihet. En frihet som sedan aldrig realiserades i en annan ogenomtänkt proposition från samma duo efter att utredaren Daniel Tarschys förslag om reell autonomi underkänts. Det som blev kvar av autonomin var en intern avreglering som idag undergräver rörligheten av forskare mellan universitet där nästan alla har sina egna karriärsystem. Nästa ”djärva” drag blev propositionen om att icke europeiska studenter ska betala avgifter för studier vid svenska universitet. Ett beslut som sparar 300 mkr för svenska staten och orsakar svensk industri förlorad kompetens värd miljarder. 300 mkr som var tänkta att fördelas till universitet och högskolor efter kvaliteten mätt med det nu underkända systemet. Våren 2010 uttalade dåvarande ministern att det inte fanns någon grund att tvivla på att systemet skullegodkännas i europeiska sammanhang (http://www.newsmill.se/artikel/ 2010/04/29/marie-granlunds-kritiksaknar- grund). Vi ser vad som hänt. Rapporten från ENQA kritiserar dels systemets utformning dels de allvarliga bristerna i Högskoleverkets självständighet gentemot regering och riksdag. Det vill säga de punkter vi under drygt ett års tid på en rad olika sätt upplyste och varnade minister och statssekreterare om, men som man konsistent vägrade lyssna på. Retoriken från statssekreteraren är nu att detta är ett nytt ”modernt” sätt att mäta utbildningarnas kvalitet och att detta förklarar motståndet (DN 21 april 2010). Sanningen tål uppenbarligen att upprepas. Igen och igen. Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid. Detta vet alla som är insatta. (En första granskning av tillämpningen av systemet på landets psykologutbildningar visar för övrigt också att detta sätt att bedöma examensmål via självständiga arbeten inte fungerar i praktiken.) SUHF efterlyser nu att regeringen snarast ger Högskoleverket i uppdrag att utforma ett nytt system. Vi håller naturligtvis med. Problemet är att beslut om nytt system inte längre är regeringens mandat. I sin vilja att tvinga igenom sin egen modell drev den politiska ledningen vid utbildningsdepartementet fram en så detaljerad proposition att det nu endast är riksdagen som kan fatta beslut om ett nytt system som inte enbart baserar sig på resultat, utan också på utbildningarnas planering och genomförande, det som nuvarande proposition förhindrar. Möjligen har man mandatet att lägga ner det befintliga systemet och något annat alternativ finns naturligtvis inte. Men, nästa kvalitetsgranskning av svensk högre utbildning lär alltså dröja, detta i ljuset av att det är mer än fem år sedan det gjordes senast. Alliansens utbildningspolitik hotar svenska studenter och deras utbildningars status i Europa och globalt. Den befordrar också en nationell bypolitik när det gäller utvecklingen av svensk forskning och den ställer Sverige utanför en global kunskapsförsörjning. All politisk maktutövning måste bygga på förtroende, ansvarstagande och konstruktiv dialog. Informell politisk detaljstyrning skapar inte detta. Vem bär idag ansvaret? ANDERS FLODSTRÖM PROFESSOR I FYSIK, FÖRE DETTA UNIVERSITETSKANSLER LENA ADAMSON DOCENT I PSYKOLOGI FÖRE DETTA HUVUDSEKRETERARE VID HÖGSKOLEVERKET