DET ÄR NU KLART att regeringen vill att landshövdingarna ska vara självskrivna som en av två personer som i samråd ska föreslå ledamöter till lärosätenas styrelser.
Som Universitetsläraren tidigare rapporterat har både sektorn och Utbildningsdepartementet varit missnöjda med den rådande nomineringsordningen, det vill säga den "frihetsreform" som regeringen och dåvarande ministern Lars Leijonborg införde 2007.
Då ansåg man det vara "en mycket viktig princip" att ledningarna för universitet och högskolor själva skulle få makt över nomineringarna av styrelseordförande och de övriga ledamöter som regeringen sedan formellt ska utse.
Farhågor fanns dock från början om konsekvenserna av denna "rektorsmakt". Också rektorerna själva uttryckte olust inför potentiella jäv och beroendesituationer exempelvis genom att rektor skulle utse den styrelse som i sin tur skulle utse rektor.
När Jan Björklund tillträdde som minister beskrev han reformen som "ett felgrepp", som skapade mer problem än möjligheter.
Enigheten är alltså stor om att reformen inte har fungerat särskilt väl i praktiken och därför behöver göras om.
REMISSVAREN PÅ EN departementspromemoria om nya former för nomineringar visade att en majoritet i sektorn ville ha en nyordning som innebar att styrelserna skulle utse en nomineringsgrupp som i sin tur skulle föreslå nya styrelseledamöter.
Men regeringen föreslår nu istället att nomineringsgruppen ska bestå av två personer, dels landshövdingen i lärosätets län samt någon "med god kännedom om och erfarenhet av den aktuella högskolans verksamhet". Förutom landshövdingen lutar det alltså åt att någon som tidigare ingått i ledning eller styrelse, som tidigare rektor eller styrelseordförande.
Regeringens proposition om förändringarna väcker knappast någon större entusiasm, utan snarare frågetecken om hur detta ska fungera i praktiken och reaktionerna kan sammanfattas som att "det här är det minst dåliga som Utbildningsdepartementet kunde komma på".
FRÅGETECKNEN FINNS bland annat kring hur landshövdingens tid och kompetens ska räcka till för att exempelvis utse styrelseledamöter för de konstnärliga högskolorna som är lokaliserade till Stockholms län. Länet är som bekant ett av flera län som är hemort för flera lärosäten. I Stockholm ska nomineringsgruppen föreslå lämpliga styrelseledamöter för bland andra Stockholms universitet, Karolinska Institutet, KTH och Södertörns högskola.
Enligt propositionen ska landshövdingarna ha möjlighet att delegera nomineringsarbete, i första hand till sin närmaste medarbetare, länsrådet, som i Västra Götalands, Skånes och Stockholms län tituleras länsöverdirektör.
Anders Söderholm, rektor vid Mittuniversitetet, betonar att de flesta instämmer i den problembeskrivning som regeringen formulerar i propositionen och att den reform som genomfördes 2007 behöver förändras.
Men han beklagar samtidigt att inte remissvarens förslag om att lärosätesstyrelserna ska utse nomineringsgrupp inför val av ny styrelse har beaktats.
– Regeringen vill inte själv stå för nomineringarna, men man vill inte heller ge lärosätena kontroll över nomineringarna.
Han beskriver dock sin kritik mot propositionen som "i huvudsak teoretisk".
– Det är ingen optimal lösning, men det kommer nog att fungera i praktiken. Landshövdingar är kloka personer som ska representera ett opartiskt statligt intresse, men visst kan man också se det som att frågan om styrelsenomineringar kan riskera att "regionaliseras".
FöR MITTUNIVERSITETETS del är det flera landshövdingar som kan bli aktuella. Men Anders Söderholm tror att det tämligen automatiskt kommer att bli den landshövding som styr Västernorrlands län där lärosätet har två campus, i Sundsvall och Härnösand, det tredje finns i Östersund och Jämtlands län.
SULF har tidigare, bland annat i sitt remissvar på departementspromemorian, uttryckt kritik mot regeringens förslag till ny nomineringsprocess.
– Antingen har man autonomi och då ska det innebära att lärosätena själva får bestämma över hur styrelseledamöterna ska nomineras, säger förbundsdirektör Git Claesson Pipping.
– Men om det inte är autonomi och självstyrande lärosäten som gäller borde staten ta ett aktivt ägaransvar.
Hon menar att det är principiellt problematiskt med oklarheter kring nomi neringsprocesserna.
– Det är helt enkelt inte bra ur demokratisk synpunkt.
MARIELOUISE SAMUELSSON
