Lagom rörlighet

En överraskande likhet märktes mellan två helt skilda arrangemang i Stockholm i april: en workshop om högre utbildning och forskning på Teknikföretagen och ett seminarium som arrangerades i samarbete mellan Svenskt näringsliv och Saco med titeln Kampen om talangerna. Den förra handlade om svensk högskolesektor, det senare huvudsakligen om skatternas betydelse när svenska arbetsgivare ska attrahera kvalificerad utländsk arbetskraft till nyckelpositioner. I båda fallen utgick samtliga talare från att rörlighet var eftersträvansvärt, och antog självklart att rörligheten är för låg. I det förra fallet gällde diskussionen specifikt lärares och forskares rörlighet, i det senare rörligheten på arbetsmarknaden i stort, men likheten i antagandena var påfallande. I Universitetsläraren 2/2012 presenterades siffror som visar att rörligheten inom akademin är större än de flesta tror: var femte lektor och professor har bytt arbetsplats mellan 2002 och 2009. Men detta är ju bara siffror. Vad avgör när rörligheten är lagom? Det är lätt att falla in i seminari ernas antagande att rörlighet alltid är av godo när man tänker på den vetenskapliga verksamheten. Föreställningen att det för den enskilda forskaren är nyttigt att ta sin doktorsexamen på ett lärosäte, göra postdok på ett annat och sedan bli forskarassistent och så småningom lektor och professor på ett tredje hänför sig inte bara till de gamla gesällvandringarna. Häri ligger också något väsentligt som har med vetenskapens ontologi att göra, nämligen att man måste bryta sina egna tankar mot andras, i olika vetenskapliga miljöer, för att bli en självständig forskare. Vetenskapen stagnerar om man inte ser något nytt. I praktiken ser det dock annorlunda ut. Inte sällan möts forskare inom framför allt naturvetenskap och medicin av en ovälkomnande famn när de kommer åter till Sverige. Eftersom de bytt forskningsområde så har de inte publicerat sig i samma takt som de som hängde sig kvar inom samma forskargrupp med visstidsanställningar, och det innebär att de inte kan konkurrera om anställningar där man sätter likhetstecken mellan skicklighet och antalet publikationer. Kanske gör man så med viss rätt: idag räknas publikationerna i antal när det gäller ranking, resurstilldelning och i vissa forskningsansökningar. Utan tillräckligt många publikationer får man inte bara nej på egna forskningsansökningar, man är inte heller välkommen som medsökande på andras. Praxis uppmuntrar således inte till rörlighet. Inom undervisningstunga ämnen i humaniora och samhällsvetenskap är bilden annorlunda. Där kan man närmast säga att rörligheten är för hög. Mer än 30 % av lärarna är tidsbegränsat anställda, och de får gå när lärosätena inte längre kan anställa dem tidsbegränsat. Den rörligheten går ut över kvaliteten på undervisningen eftersom de tidsbegränsade lärarna inte kan engagera sig långsiktigt. En annan aspekt på rörlighet är doktorandernas situation. Alltför rörliga seniora lärare och professorer skulle kunna innebära både ett och två handledarbyten under forskarutbildningen för de allra flesta. Naturligtvis ska forskarutbildningen vara organiserad på ett sådant sätt att ett handledarbyte är möjligt – men det ska kanske inte vara obligatoriskt för att uppfylla en rörlighetskvot. Frågorna är således egentligen två: vad är en lagom rörlighet och hur uppnås den? GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF