DET SVARAR GENAST i mobilen när Universitetsläraren ringer. Och visst, den riksbekante Lundaprofessorn ställer upp på en intervju.
– Ska vi ta det på mitt tråkiga arbetsrum? frågar han och dyker på exakt avtalad tid upp på Historiska institutionen.
Denna morgon har han redan hunnit skriva kontrakt på nästa bok.
– Min fru och jag skriver den tillsammans. Vad den handlar om avslöjar jag inte, men den blir säkert mycket bra.
– Igår kom min senaste egna bok "En medeltida storstad" ut. Den handlar om Söderköping. Och i förra veckan kom sjätte volymen av "Sveriges historia", där jag som huvudredaktör skrivit förord samt granskat innehållet.
Vem är då denne Harrison, känd för att ej sätta sitt ljus under ena skäppo?
– Jag brukar jag säga att jag är svensk blandras. Mamma småländska, pappa hallänning, född i Huddinge, uppvuxen i Skåne och har jobbat i Uppland, Östergötland, England och nu i Skåne igen.
Uppväxten i Staffanstorp bär på mörka skuggor, med mobbning på högstadiet. Även i hemmet fanns en plågoande, pappan som var försäljare förbjöd på högstadiet sonen att läsa något som helst utöver läxor.
– Han svävade i den föreställningen att man kunde bli "förläst".
– Jag var inte en stark och muskulös tonåring utan lätt att slå ned, vilket pappa gärna gjorde.
Slå ned…?
– Han misshandlade mig ganska grovt, upprepade gånger. Vi försonades aldrig, till begravningen 1996 kom bara jag, min mor och bror. Ingen sörjde och organisten spelade falskt.
Mamman, sekreterare till yrket, stödde dock sonen som tidigt visade sig ha ovanliga utförsgåvor.
– Jag lärde mig läsa som femåring och slukade bland annat Carl Grimbergs "Läsebok för folkskolan", som berättade om tåget över Bält, Karl XII och annat spännande.
– Sedan hade vi familjebibeln med Gustave Dorés skräckinjagande illustrationer. För att få veta vad som hände1917 års bibelöversättning.
– Det här var ju egentligen historisk forskning på barnanivå, att försöka dechiffrera en text och en bild.
De här böckerna formade ett intresse för det förflutna som är lika levande än idag. Gymnasiet i Lund var något den exceptionelle studiebegåvningen från Staffans torp hade längtat efter.
– Jag bad att få tentera av historieämnet men vägrades av läraren med motiveringen "Vi måste ha kvar dig i klassen, du kan ju mer än jag".
Fil kand i Lund 1987. Historia, arkeologi och latin. Samt lite grekiska och italienska vid sidan om.
– Jag tog examen så fort det gick, på tre år, och började sedan genast doktorera.
I FEBRUARI 1993 lade han fram avhandlingen "The Early State and the Towns: Forms of Integration in Lombard Italy AD 568774".
Varför medeltiden?
– Jag kunde läsa latin flytande redan efter gymnasiet. Och jag var intresserad av att hoppa så långt tillbaka i historien som möjligt, där man kunde hitta källor, för att få någon sorts distans till nutiden.
Efter ett år som forskarassistent vid Uppsala universitet, tjänstgjorde Harrison som universitetslektor i Linköping 1998–2000.
– På "Enheten för historia" vid "Institutionen för tema", som den då hette, följdes inte fackliga avtal för hur mycket forskning som skulle finnas i tjänsten.
– En del av min undervisning var förlagd i Vadstena så jag fick pendla fram och tillbaka och höll på att köra ihjäl mig två gånger …
– Ventilation saknades, någon fick kronisk astma och vi hade två hjärtattacker i korridoren där jag satt.
Universitetslektoratet i Lund, 2001, innebar mindre undervisningstid och högre lön.
– Samt att jag här också fick min forskningstid. Den 10 oktober 2003 tillträde Dick Harrison så sin befordringsprofessur i historia. Till den hör ett rejält undervisningspensum, ibland upp till sex timmar om dagen, men vissa månader kan nästan helt ägnas åt forskning.
– Att jag kunnat producera så mycket populärvetenskap, beror på att jag inte behövt konkurrera om tjänster på mycket länge. När man väl har en fast position, upplever jag dock att det skulle behövas mycket mer motstånd.
Vill du utveckla?
– Hade jag varit lat och bara velat koppla av och dra mina 50 000 i månaden, hade jag kunnat komma undan med det ganska lätt.
– Det går rutin i undervisning, för det finns ett begränsat antal kurser man kan ge. Och det är inget egentligt krav att man ska prestera en massa monografier och ny forskning.
– En professor ska, trots allt, vara någon slags forskningsspjutspets. Idag kan de slippa undan med argument som att "Jag har skrivkramp".
– Antag att en möbelsnickare skulle säga att "Jag har inte gjort några möbler det här året för jag har fått fobi för hammare".
– Vederbörande skulle få byta jobb. Någon motsvarande press finns inte i det svenska akademiska samhället.
Kanske lätt att säga, för den som formligen sprutar ur sig böcker…?
– Visst, det hör jag väldigt ofta. Men det är inget argument. Du kan köra med att du har svårt att skriva böcker om du jobbar som kassörska eller banktjänsteman. Eller om du är doktorand och håller på att lära dig skriva.
– Men när du har ett jobb där det ingår över 50 procent forskning i tjänsten, ska du banne mig också göra den!
PROFESSOR HARRISONS EGEN produktivitet är det svårt att klaga på. Hittills har 46-åringen gett ut runt 35 volymer. Det är inga pamfletter, enbart trilogin om "Slaveriets historia" omfattar runt 1 500 sidor.
Därtill har han en historieblogg i Svenska Dagbladet, skriver i facktidskrifter och författar debattartiklar m m.
Vad är "hemligheten" bakom produktiviteten?
– Forskning tar lika lång tid för mig som för alla andra. Enda skillnaden är att man med åren lär sig hitta till rätt arkiv, bibliotek eller databas.
– Därtill har jag lärt mig skriva snabbt och effektivt, komma ur skrivarblockeringar, hantera meningar, stryka adjektiv etc.
– Redan på 80- och 90-talen drygade jag ut studiebidraget genom att författa artiklar till Nationalencyklopedin. Skriver du dagligen i flera decennier med tuff deadline och visst antal beställda tecken, då kan du det till sist!
Men kan du hålla lika hög klass på allt?
– Faktafel dyker upp där man minst anar det. Idiotfel, som att man skriver den 31 juni och upptäcker att juni bara har 30 dagar, vilket hände i min bok om digerdöden.
– Men, jag märker att språkkänslan blir lite bättre med varje ny bok. Nu låter jag dessutom min fru Katarina, som är före detta svensklärare, läsa och det har blivit mycket bättre.
Dick Harrisons skötebarn, utanför universitetet, heter sedan flera år "Sveriges Historia". Förutom åtta bokband omfattar projektet historiska utställningar samt en uppmärksammad serie i TV4.
Hör det till en professors uppgifter att kuta runt i rutan…?
– Jag har faktiskt inte så ofta fått den kritiken. De klagomål som framförts har främst rört att Martin Timell varit med. Många akademiska historiker hade hellre sett att det bara varit jag. Eller att de själva hade stått där.
– Jag försvarar gärna hela idén att jag och Martin Timell finns där. För det här var direkt folkbildning, att sprida de rön som förekommer i bokverket på ett lättfattligt sätt.
– Du anar inte vilken framgång det fått! I kön på Coop Forum börjar kassörskan tala om att hon "äntligen förstår varför historia är så spännande". Och folk kommer fram på gatan och tackar mig för programmen.
Riskerar man inte att hamna i trivialiteter?
– Vi hade ständiga gräl under inspelningen om vad som kunde sägas och inte. En del trivialiteter finns i folk minnet och bör kommenteras. Andra är löjliga som "kyrkan hade mycket makt på den tiden".
– Jag såg vartenda avsnitt i efterhand, hårdgallrade och mycket dumheter har strukits.
Är du en linslus…?
– Det får jag höra hela tiden och då berättar jag hur det ligger till. När journa lister ringer upp vet jag att jag kommer att ha tre, max fyra minuter i soffan.
– För några år sedan ringde de angående ett program om Palme, men jag skulle på operan. Tror du de experter jag rekommenderade ställde upp..? Nej!
– Man vill ha en halvtimme, men det går inte. Att bryta ner ett långt, akademiskt resonemang till några få meningar kräver träning.
– När jag var stipendiat i England 1994 fann jag, att varenda doktorand måste lära sig detta. Kan de inte kort och precist berätta vad som är det viktigaste, får de inte lov att presentera sina seminarieuppsatser.
SVENSKA STUDENTERS kunskaper – eller snarare brist på dylika – fick nyligen Harrison och hustrun Katarina Harrison Lindbergh att i Svenska Dagbladet efterlysa en folkrörelse för bildningens återupprättande.
– Jag känner en desillusion varje gång jag går in i en föreläsningssal. När jag för 20 år sedan började här fick jag kanske förklara när senmedeltiden började i förhållande till högmedeltiden.
– Idag kan jag inte förutsätta någonting alls! Jag har haft historiestudenter som inte vetat om antiken kom före medeltiden eller tvärtom…
Böckerna, inte minst de om digerdöden samt "Jarlens sekel", har finansiellt bidragit till att Dick Harrison skulle kunna ta sin Mats ur skolan.
– Men jag är ju i grund och botten universitetslärare, detta är jag utbildad till och detta ville jag bli.
– Och jag tycker det är ganska roligt att ha med studenterna att göra. Det enda genuint otrevliga är att rätta deras tentor, men det gör man på ett par dagar och så är det över.
En tids tjänstledighet kan det dock kanske bli.
– Jag har skrivit tre romaner. Om de någon gång börjar sälja ordentligt kan jag tänka mig att utforska den branschen.
I december kommer sista och åttonde bandet av "Sveriges historia" på Norstedts. Ett så gigantiskt projekt tänker Harrison dock aldrig mer ta på sig.
– Inget förlag kommer heller under min livstid att ge ut något liknande, spår han och lugnar med ett leende läsekretsen:
– Jodå, vi har även hunnit få med Stefan Löfven…
SÖREN VIKTORSSON
