Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Tjugo och ett anspråkslöst tack

Insänt av Erik Lindenius

1 juni, 2012
Universitetsläraren

Det var med obeskrivlig glädje jag för några dagar sedan mottog anvisningar från Umeå universitets ledning att kartlägga hur vi förvaltar varje timme inom en kurs. I ett Excel-dokument ska jag specificera vår lärarinsats med 21 variabler. Det universitetsledningen vill veta är hur mycket undervisning vi producerar i förhållande till den summa pengar den specifika kursen får av sin studentpeng. Målet, som ursprungligen formuleras i universitetsstyrelsens verksamhetsplan för 2011, är att studenternas ”kontakttid med lärare ska öka med befintliga resurser”. I botten handlar denna undersökning alltså om det självklara faktumet att utbildningskvalitet inte kan påverkas av ökade resurser. Det är enbart en effekt av lärares lättja och ovilja att bistå studenter i deras lärande. Det känns därför tryggt att universitetsledningen äntligen visar en så stor förståelse för hur inkompetenta och oförmögna att planera undervisning som vi faktiskt är. Det är ett sundhetstecken att man inte fallit till föga för de snyfthistorier om obetalt extra-arbete som vi älskar att älta med jämna mellanrum. Det är helt enkelt inte sant att vi under julhelgerna eller vid egen forskningstid rättar försenade restuppgifter från studenter som desperat behöver CSN-medel. Omfördela programmens undervisningsresurser för att arbeta med Högskoleverkets utvärderingar, eftersom vi inte fick resursstöd från universitetsledningen? Inte sant. Ingen behöver heller läsa ny kurslitteratur på semestern. Vi ljuger som borstbindare hela högen, och det känns så skönt att universitetsledningen vågar vara sanningens fyrbåk i denna ljusskygga verksamhet. Ja, vi som jobbar med undervisning har i sanning fört andra bakom ljuset. Jag kommer skamset ihåg hur vi lärare egentligen inte alls kände oss frustrerade på den tiden vi bara behövde ta hänsyn till osäker storlek på studentkullar och konjunktursvängningar, låg genomströmning och studentpeng, utbildningstak och kvalitetsbaserad resursfördelning, eller studenters oförutsägbarhet och HSV-utvärderingar. Kan ni förlåta oss för att vi narrades och sa att det kunde vara stressigt att ständigt förväntas finnas till hands för studenterna, även fast vår undervisingsperiod sedan länge var slut? Kan ni förlåta oss för att vi ibland låtsades vara fysiskt och psykiskt utarbetade, så att ingen skulle inse att vi bara struntade i att leverera roliga och uppdaterade föreläsningar? Att vara lättjefulla lärare har i sanning varit det som drivit oss. Men det får vara slut med det nu. Universitetsledningen har visat hur innovativt och rätt det är att kartlägga och kategorisera varje timme en lärare gör. Hur förödande skulle det inte vara att ha en ledning som slentrianmässigt förutsätter att vi är professionella, bara för att vi specialutbildat oss tio år och därtill har i snitt femton års arbetslivserfarenhet inom vårt gebit? Det är därför jag också, med en omvänd syndares helhjärtade bifall, ser fram emot när denna nyordning snart sprids till alla yrkeskategorier. När jag till exempel går igenom våra bemanningsplaner ser jag till min förfäran hur forskning bara anges som en enda stor tidspott – till skillnad mot undervisning där exakt tidsåtgång redan specificeras på varje enskilt moment, inte sällan ner på enskilda föreläsningsinsatser. Alla forskningsledare kommer jubla när de uppmanas att använda sin i övermåttan tilltagna tid till att, i 21 variabler, redogöra för exakt hur många timmar vardera som deras forskningskollegor lägger på ansökningar, samtal med kollegor, restid, projektsamordning, artikelskrivande, handledning, inläsning, presskontakter, symposium, konferenser och förberedelser för allt nyss nämnda. Sedan ska de, med rätta, misstänkliggöras över att för lite tid läggs på forskning. En ökad forskningstid med befintliga resurser är en självklarhet; precis som lärare är forskare nämligen en samling av ickeambitiösa och opålitliga förskingrare. Och på tal om opålitliga yrkeskategorier som mest jobbar med att försvåra all annan verksamhet. Jag föreställer mig nu hur alla administrativa samordnare avundsjukt suktar efter att med 21 variabler få räkna ut exakt hur mycket tid som de inte använder för studieadministration, kontering, budgetberäkningar och arkivering. Snälla universitetsledningen, lova att ni snart kommer skicka direktiv som antyder att också de är ineffektiva och lata. Då kommer de genast bli lika glada och tacksamma som alla vi lärare är. Jag förstår att universitetsledningen nu känner att de hamnat i ett dilemma; uppmaningen har ju redan gått ut till lärarna, men inte till övriga kategorier. Frukta ej, jag kommer solidariskt vänta med att lämna in kartläggningen av vår undervisning till dess alla andra verksamheter har fått en likadan uppmaning. Sedan kan alla, lyckligt tillsammans, se fram emot rektors timredovisning för alla i ledningen; 21 variabler torde vara rimligt. Jag har redan förslag på en variabel: Hur mycket tid läggs på att utforma tidsbesparande enkäter som stjäl tid från undervisande personal? ERIK LINDENIUS Fil dr medie- ocH kommunikationsvetenskap Studierektor, Institutionen för Kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023