En lojal och social anställd?

Av Regeringsformen (RF) och lagen om offentlig anställning (LOA) följer att det vid tillsättning av statlig tjänst endast ska fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. I LOA poängteras att skickligheten ska sättas främst om det inte finns skäl för något annat. Med förtjänst menas normalt vana, det vill säga tjänstgöringstid och med skicklighet avses lämplighet, teoretisk och praktisk utbildning samt tidigare yrkeserfarenheter. Reglerna om sakliga grunder omfattar alla slags anställningar, både tillsvidareanställningar och tidsbegränsade anställningar och de gäller också vid internrekrytering. Utan en tendens till förskjutning tycks synas i lärosätenas rekrytering från mätbara och formella meriter i form av utbildning och erfarenhet till en större betoning på det svårmätbara och informella, det som brukar kallas personlig lämplighet, social kompetens eller personkemi. Tendensen syns exempelvis i platsannonser som slentrianmässigt anger att provanställning kan komma att tillämpas. Som skäl anges vanligen att det är svårt att avgöra vid intervju eller via en meritförteckning verkligen har de sociala förmågor som arbetsgivaren önskar och att provanställningen behövs för att påvisa sådana sociala brister. Ett ytterligare exempel är att Arbetsgivarverket i sin nyligen utkomna skrift Att anställa under stryker att reglerna om meritvärdering i för statlig anställning inte främst finns för att skydda arbetstagarintressena utan för att tillgodose samhällets och medborgarnas intresse. Det är självklart att statliga funktioner ska innehas av dem som är bäst skickade att klara av uppgifterna. Varför understryka det nu? Det finns två huvudförklaringar. För det första handlar det om överspridningseffekter från det privata näringslivet. Det privata näringslivets platsannonser kan se ut lite hur som helst och är lika ofta ett sätt att marknadsföra företaget som att rekrytera personal. Dock nämns vanligen krav eller förväntningar på lojalitet, samarbetsförmåga och flexibilitet. För 10 år sedan hade det varit otänkbart att söka efter en lojal och flexibel professor, men det är möjligt idag. Den andra huvudförklaringen är den del av autonomireformen som avser lärosätenas personalpolitik, vilken ger lärosätena mandat att avgöra om det är viktigt med sakkunnigförfarande och högskolepedagogisk utbildning samt vilka behörighetskrav och arbetsuppgifter som ska gälla för universitetslärare. Lärosätena har generellt, med några undantag, agerat sansat. Men förändringen har ändå satt sina spår i synen på rekrytering av universitetslärare. Önskelistan över hur en universitetslärare ska vara, tänka och göra blir mer omfattande. De ska inte bara vara utbildnings- och erfarenhetsmässigt de skickligaste, utan också de mest lojala, anpassningsbara, socialt kompetenta och kommunikativa. Och de har knappt ett halvår på oss att visa det, det vill säga under provanställningsperioden. Det här oroar. Forskare och lärare vill att kollegor som ges rimliga möjligheter att kunna ifrågasätta såväl vetenskapliga som inomorganisatoriska sanningar. Ur facklig synvinkel är det viktigt att rekryterings- och uppsägningsprocesser är fria från godtycklighet. Med tendensen att bejaka det svårmätbara och informella vid rekrytering och anställning så riskerar alla att få allt tystare kollegor som anställts på grunder som inte kan bedömas. HENRIETTA HUZELL 3:e vice orförande i SULF