Det nya kvalitetssystemet – vad blir det för resultat?

Debattartikel av Lena Adamson

Högskoleverket arbetar nu med att utvärdera våra svenska högskole utbildningar enligt det regeringsuppdrag man fick i juni 2010 och i enlighet med propositionen Fokus på kunskap. Propositionen anger att det är utbildningarnas resultat som ska ligga till grund för beslut, inte utbildningarnas planering och genomförande. Systemet infördes efter en lång och märklig process som renderade dåvarande utbildningsministern en KU-anmälan, dåvarande universitetskanslerns och min egen avgång och som gör det oförenligt med europeiska överenskommelser. Jag har vid många tillfällen redogjort för den metodmässiga omöjligheten att bedöma utbildningskvalitet enbart genom att bedöma studenternas självständiga arbeten (andra resultat finns ej att tillgå för ett nationellt system). Ytterligare problem med ett sådant system är att alla examina inte innefattar ett självständigt arbete och att många utbildningar inte har tillräckligt många arbeten för att kunna granskas. Ett helt igenom resultatbaserat system förutsätter alltså ett annat system parallellt om inte många utbildningar ska förbli ogranskade. Hur går det då med resultatgranskningarna? Något förvånande har Högskoleverkets anvisningar till lärosätena, förutom att vara oprecisa, innefattat uppmaningar om att redovisa uppgifter om utbildningarnas planering och genomförande. Alltså direkt i strid med vad som avsågs och det som riksdagen fattat beslut om. Ett demokratiproblem som dessvärre få tycks uppfatta som särskilt allvarligt. Nåväl, mycket arbete har alltså lagts under året på våra lärosäten att skriva självvärderingar. Alla i olika format. En del fokuserade på utbildningarnas planering och genomförande, en del på studenternas faktiska resultat, men de facto, fortfarande bara berättelser om resultat. Tiden börjar närma sig för de första besluten och vi hör nu att det material som samlats in i form av självvärderingar, student- och alumnienkäter har ett ”begränsat värde som beslutsdetunderlag”. Kvar finns examensarbeten. Ur ett demokratiperspektiv ska vi vara tacksamma för detta, men ur ett kvalitetsgranskningsperspektiv är det allvarligt. Förutom att detta system inte berör kopplingen mellan lärandemål och examination granskar det heller inte innehållet i utbildningarnas lärandemål. Det innebär i korthet att en utbildning i framtiden kan sakna stora, i förhållande till examensbeskrivningarna, relevanta kunskapsområden utan att detta någonsin kommer att upptäckas av Högskoleverket, än mindre kommer man att ha möjlighet att kräva någon form av åtgärd. Det här är särskilt allvarligt då det gäller våra yrkesutbildningar. Vi kommer inte att veta om psykologstudenterna enbart lärt sig KBT eller psykodynamiska behandlingsmetoder, inte om lärarstudenterna har lärt sig något om matematik och betygssättning, inte om socionomerna har lärt sig något om evidensbaserade behandlingsmetoder, inte om civilingenjörerna lärt sig något om nya material när de ska bygga broar och kärnkraftverk, och inte om civilekonomerna har fått lära sig något om redovisning. Beslut kommer nu istället att fattas på basis av ett antal självständiga arbeten där några kommer att beskyllas för att bedriva utbildningar med låg kvalitet medan andra får beröm och extra resurser för att de bedriver utbildningar med hög kvalitet. I själva verket är det ingen som vet vad som orsakade studentresultaten som låg till grund för bedömningarna. Duktiga studenter? Duktiga lärare? Dåliga studenter? Dåliga lärare? Eller var Högskoleverkets bedömningar av examensarbetena helt enkelt inte pålitliga och likvärdiga? Vi vet från både svensk och internationell forskning att olika bedömare ofta gör olika bedömningar av samma arbete. Det är sällan det är roligt att säga ”vad var det jag sa”, det handlar nästan alltid om att konstatera att något gått fel. Men så här, bland annat, skrev jag i mars 2010, som dåvarande huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef vid Högskoleverket, i ett PM för överlämning till departementet: ”… Vi, liksom landets rektorer, har nu fått en detaljerad beskrivning av departementets eget förslag på nytt utvärderingssystem. Förslaget är ett rent lekmannaförslag… På många punkter är det mycket svårbedömt men vad som är klart är att det i detta format inte kommer att kunna operationaliseras på ett sätt som gör Högskoleverkets utvärderingar relevanta, transparenta och förutsägbara – en av huvudanledningarna till kritiken av det system vi var tvungna att stoppa hösten 2008 efter starka lärosätesprotester…” I juni 2010 avgick universitetskansler Anders Flodström och sedan jag själv på grund av oenighet med departementet i ovanstående frågor. Konflikten sades vara ideologisk/politisk. Detta är fel. Sanningen var och är att ingen av oss med heder kunde medverka till att ta fram ett kvalitetssystem i total avsaknad av all grundläggande metodologisk underbyggnad. Ett system som istället för att skapa drivkrafter hos universitet och högskolor att utveckla de bästa utbildningarna istället skapar drivkraften att rekrytera de bästa studenterna. Ett system som inte förmår utvärdera utbildningarnas förmåga att säkerställa att studenterna utvecklar de kompetenser som är nödvändiga både för den egna framtiden och för samhällets utveckling. Ett system som inte också utgör ett kraftfullt och användbart verktyg för alla de lärare som ”planerar och genomför undervisningsprocesserna”. Ett sådant system utvecklar vi nu istället inom ramen för European Institute of Innovation and Technology (EIT). Sverige kunde varit först. LENA ADAMSON docent, expert i kvalitetsfrågor för European Institute of Innovation and Technology (EIT) och för Council of Europe


Kategorier: Arkiv