Anställningsformer

Det kom ett brev till SULF från en uppgiven medlem som blivit det som på modern högskolesvenska heter utLASad. Det vill säga: lärosätet hon arbetat på i flera år hade undervisningsarbetsuppgifter för henne men menade sig inte kunna behålla henne eftersom hon då skulle bli tillsvidareanställd. Medlemmen skickade också med (avidentifierade) kopior på mejl från olika studierektorer och prefekter som vidimerade hennes påstående om att hon behövdes, men inte kunde anställas på grund av LAS. Av mejlen framgick dock också att man från lärosätets sida menade att det var fackets fel att man inte kunde ha henne kvar, eftersom det på grund av de havererade förhandlingarna om meriteringsanställningarna inte var möjligt att anställa henne tidsbegränsat. Det senare är ett märkligt påstående. De förhandlingar som pågick under hösten handlade om meriteringsanställningar, anställningar för nydisputerade som skulle ersätta de tidigare förordningsreglerade anställningarna som forskarassistent och biträdande lektor. Inom parentes kan tilläggas att förhandlingarna avbröts av SacoS eftersom det stod klart att det avtal som kunde uppnås inte var tillräckligt bra. Det skulle sedermera visa sig att regeringen redan lovat läro sätena en viss reglering om inte ett avtal kom till stånd, och från arbets givarsynpunkt är en förordning att föredra framför ett kollektivavtal. Så det är kanske inte så konstigt att man inte ville ge efter särskilt mycket i förhandlingarna. Men detta är en parentes. Det viktigaste är att det avtal som diskuterades inte skulle ha givit lärosätet i fråga möjlig het att anställa medlemmen ifråga tidsbegränsat. Att man missuppfattat förhandlingarna är en sak. Allvarligare är att man från lärosätet så tydligt säger att man gärna vill ha medlemmen kvar om det inte vore för att hon riskerade att bli tillsvidareanställd. Som medlemmen påpekar är detta olyckligt av många skäl. Ett viktigt skäl är att det avskräcker från att göra en akademisk karriär. Det är paradoxalt att samtidigt som utbildningsminister Jan Björklund lyfter fram vikten av goda karriärmöjligheter för forskare så agerar lärosätena som om motsatsen gäller. Mellan 30 och 40 procent av universitetslärarna/forskarna är inte tillsvidareanställda, och lärosätena har uppenbarligen inget intresse av att låta dem bli det. Sorgligast av allt är dock medlemmens egen inställning. Det har gått så långt att en del universitetslärare kommit att uppfatta tidsbegränsade anställningar som fullt acceptabla, ja rent av som normen. Men det finns inget skäl att vår sektor ska ha större andel tidsbegränsat anställda än andra sektorer. Det skäl som vanligen anges, nämligen de externa forskningsanslagen, är inte ett godtagbart skäl. I varje bransch där man lever på att sälja varor eller tjänster har man betydligt kortare framförhållning än lärosätena har. Ett forskningsanslag är normalt tre år eller längre, men inget företag vet hur mycket de kommer att sälja om ett år. Ändå tillsvidarean ställer de – och säger upp personal när försäljningen går ner. Och de lyder under samma lagar som lärosätena. Grunden för kvalitet i lärosätenas verksamhet måste vara tillsvidareanställning, inte rovdrift på personal som luras att tro att tidsbegränsning är det normala.