Vad gör regeringen för en attraktiv forskarkarriär?

Utbildningsminister Jan Björklund skrev på DN debatt den 9 februari att vi måste ”satsa på talangfulla yngre forskare”. Detta är bara ett i raden av uttalanden som han och hans båda folkpartisiska företrädare uttryckt på temat. Men vad har regeringen egentligen gjort för att göra forskarkarriären mer attraktiv? Den karriär man påbörjar som doktorand. För att de mest talangfulla studenterna ska välja forskarbanan krävs att starten, forskarutbildningen, är ett attraktivt karriärval. Detta är knappast fallet för alla de doktorander, ungefär en fjärdedel, som försörjer sig utan anställning utan hämtar sin inkomst från till exempel stipendier eller utbildningsbidrag. Stipendiedoktoranderna har inte bara en ofta mycket låg inkomst, de står också utanför alla de trygghetssystem som gäller för anställda. Detsamma gäller de doktorander som är finansierade med utbildningsbidrag. Också de står utanför de generella trygghetssystemen, och kan inte kvalificera sig för vare sig föräldraförsäkring, sjukförsäkring eller Akassa. Detta kan knappast ses som särskilt attraktivt för den som funderar på sin framtida karriär. I samband med forskningspropositionen 2008 uttryckte dåvarande utbildningsministern Lars Leijonborg (FP) att han var övertygad om att problemen med otrygga försörjningsformer för doktorander skulle bli mindre i samband med att man höjde de statliga forskningsmedlen. Idag ser vi att detta bara var tomma ord. Andelen doktorander med stipendier och utbildningsbidrag är oförändrad jämfört med 2008. Även om vissa lärosäten föredömligt beslutat sig för att sluta använda utbildningsbidrag och att kraftigt begränsa användningen av stipendier, har andra lärosäten låtit andelen stipendiater formligen explodera. Framför allt används det då för doktorander med utländsk bakgrund. Utöver detta är stipendiefinansieringen fortsatt vanligt förekommande bland postdoktorer. Regeringen kan med ett klubbslag göra slut på stipendier och utbildningsbidrag som försörjning inom forskarutbildningen. Men så här långt har man med envishet avstått från den möjligheten, och inget tyder på att man är på väg att ändra sig. Inte heller när det gäller de steg som följer på forskarutbildningen har regeringen agerat på ett sätt som rimmar väl med den ambition som utbildningsministern ger uttryck för. Tvärtom. Som Anna Götlind, tillsammans med Ulf Bengtsson, Sveriges ingenjörer, skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 13 februari så valde regeringen under hösten att lägga sig i avtalsförhandlingarna om tidsbegränsade meriteringsanställningar. Detta för att förhindra ett kollektivavtal som skulle innebära en rätt att bli prövad för befordran till lektor och därmed tillsvidareanställning. Visstidsanställningarna ska uppenbart fortsatt kunna staplas på varandra och den akademiska karriären vara lika oförutsägbar som den alltid varit. Regeringen är inte bara passiv, den agerar aktivt på ett sätt som förhindrar en akademisk karriär som är attraktiv. Det är inte så man satsar på unga talangfulla forskare. RIKARD LINGSTRÖM 2:e vice ordförande i SULF