Men vilket ansvar har journalisterna då?

I Universitetsläraren 2/2012 framhöll vetenskapsjournalisten Patrik Hadenius i sin krönika att forskarna har ett ansvar att föra ut sina resultat och att detta är en viktig del i karriären. Det första kan man absolut hålla med om, men frågan är hur värdefull den s.k. tredje uppgiften är för en akademisk karriär. Där finns det absolut mycket att reflektera kring… Jag vill emellertid inte göra det här utan snarare hugga på den krok som Hadenius lade ut rörande forskarnas ansvar och be journalisterna att reflektera kring varför vissa forskare inte bedömer att de har tid med dem! Jag har skrivit mycket populärvetenskap genom åren och intervjuats många gånger om ditt och datt av mer eller mindre förberedda journalister i olika media. I alltför många fall avslutas intervjun med att man frågar journalisten om möjligheten att se och kanske kommentera texten innan den går i tryck för att undvika direkta faktafel. Det får man nästan alltid löfte om, men i slutändan är min ovetenskapliga gissning baserad på egen erfarenhet att åtta av tio journalister i slutändan aldrig skickar texten. Inte helt sällan innehåller den slutliga artikeln också direkta sakfel på grund av missförstånd som skulle ha kunnat undvikas genom en hastig läsning… Det har handlat om alla möjliga journalister, både relativt nya allmänjournalister och välrenommerade vetenskapsjournalister. Sådant påverkar tilltron – inte till vikten av forskningskommunikation gentemot samhället, utan tilltron till journalisterna… HÅKAN TUNÒN Centrum För Biologisk Mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet