Linköpings universitet har egen emeritusakademi

Vid Linköpings universitet har man bildat en emeritusakademi där de pensionerade professorerna kan få en arbetsplats. Ett 70-tal professorer har idag anslutit sig till emeritusakademin med möjlighet att få tillgång till bland annat datorer, bibliotek och seminarieutrymmen.

MÅNGA SAMTIDA PENSIONERINGAR vid Linköpings universitet gjorde det ohållbart att låta de pensionerade professorerna vara kvar på sina institutioner.
– Den generation som var med när Linköpings universitet startade uppnår nu pensionsåldern. Det innebär att en stor mängd professorer blir pensionärer samtidigt, säger prorektor Karin Fälth-Magnusson, ansvarig för Emeritusakademin.
Det var tidigare rektor Mille Millnert som kom på idén med en Emeritusakademi för att ta till vara på de pensionerade professorernas engagemang och kunskaper och se till att de kunde ha fortsatt kontakt med universitet.
Lösningen blev en särskild organisation och särskilda lokaler. Nu är ett hus vid vardera campus i Linköping avsatta som arbetsplatser för emeritusprofessorer.
– Vi invigde det första här på Campus Valla för två år sedan. Sedan knappt ett år finns också ett hus på Hälsouniversitetet, det medicinska campus som ligger tillsammans med sjukhuset inne i centrala Linköping, säger Karin Fälth-Magnusson.
Hon berättar att inledningsvis, när de började planera för Emeritusakademin, var det ett antal äldre professorer som kände att de blev undanskuffade när de inte skulle få vara kvar på sin institution.
– Men efterhand när det blivit fler och fler i de här husen och de börjat med fredagsfika och nyorienterat sig tillsammans med kollegorna har stämningen blivit mer och mer positiv.
Vid det här laget är det drygt 70 personer som är anslutna till Emeritusakademin. Man kan jämföra med att det finns 305 icke pensionerade professorer vid Linköping universitetet.

ALLA 70 HAR INTE en fysisk arbetsplats i något av Emeritusakademins två hus utan det finns flera olika arrangemang. En del har sitt arbetsrum på Emeritusakademin, några går till arbetsplatsen varje dag, andra någon dag i veckan. En del har sin arbetsplats hemma, medan några som har ett särskilt uppdrag, sitter kvar på sin institution.
Gemensamt för de emeriti som är anslutna till Emeritusakademin är att de har datorer och tillgång till datanätet med epostadress, intranät och bibliotekstjänster. Dessutom finns allt som behövs för att kunna arbeta i de två husen, som skrivare och kopiator, fikarum med kaffemaskin och mikrovågsugn. I båda husen finns seminarierum som också används i andra sammanhang.
– Grundtanken är att man ska kunna fortsätta sin vetenskapliga verksamhet. Det vi förväntar oss är att när medlemmar i Emeritusakademin publicerar sig anger de att de tillhör vårt universitet. I övrigt har vi inga krav på vad de ska göra, säger Karin Fälth-Magnusson.
Att gå med i Emeritusakademin är enkelt. När en professor går i pension anhåller denne hos rektor att få fortsätta sin vetenskapliga verksamhet vid Emeritusakademin. Man får då ett förordnande utan lön ett år i taget.
Rent praktiskt får de som ska flytta över till Emeritusakademin hjälp med flytten, att rensa bland sina böcker och annat material (bokhylleplatsen i de nya arbetsrummen är begränsad) och hjälp att ordna lämplig arbetsplats som vid behov kan innefatta något hjälpmedel för till exempel syn.
Och emeriti lämnas inte åt sig själva.
– Minst en gång per termin besöker jag eller rektor eller båda Emeritusakademin, dricker kaffe och berättar om nyheter och insiderinformation från universitetet.
– Då kan de ställa frågor och vi kan få reflektioner utifrån deras långa erfarenhet.
– Ett problem som kan inträffa är att i framtiden kanske inte alla emeriti får plats men då får man ta upp diskussionen om att dela skrivbord.
Nu håller Linköpings universitet på att förbereda en lokal för Emeritusakademin på universitetets campus i Norrköping. Att det dröjt beror dels på att Campus Norrköping är mindre och dels på att det startade senare så där har inte lika många professorer uppnått pensions åldern.
– Jag är väldigt glad att så många pensionerade professorer vill fortsätta hålla kontakten med universitetet. Och att det egentligen är ganska naturligt eftersom vi som arbetar inom akademiska yrken inte blir fysiskt utslitna och gärna fortsätter arbeta med intellektuella frågor. Det är positivt och till glädje för alla, säger Karin Fälth-Magnusson.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv