Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Lärarens arbete förändras när resurserna inte är som förut

Starka förändringsvindar drar just nu fram och slår hårt åt olika håll litet varstans i det svenska högskolesamhället. Det handlar om följderna av att färre freemovers söker sig till lärosätena, att budgetar skärs ned med mera. Hur är det att arbeta i den miljön? Kan den enskilde läraren påverka sin arbetssituation?

1 april, 2012
Universitetsläraren

SVARET PÅ FRÅGORNA varierar förmodligen från individ till individ, avhängigt av den situation man befinner sig i just när man får dem, säger Christer Strandberg, ekonomie doktor i företagsekonomi vid Mittuniversitetet.
Hade han fått frågorna för ett år sedan hade han förmodligen svarat:
– Tja, jag vet inte jag … Då tågpendlade han – två timmar enkel väg – mellan campus i Sundsvall och campus i Östersund, där femtio studenter väntade honom på vardera platsen. Det var övervägande så kallade freemovers, tredjelandsstudenter från Bangladesh, Kina, Ryssland, Turkiet och USA som alla pratade engelska på sitt eget vis. Dialogen i klassrummet, där han stod som ensam lärare, var nästintill omöjlig.
Sedan dess har systemet med studieavgifter införts och antalet freemovers minskat drastiskt. När Christer Strandberg nu får samma fråga svarar han utan att tveka:
– Ja, jag upplever att jag kan påverka min arbetssituation. Nu kan jag ta hand om mina studenter på ett sätt som tillfredsställer både dem och mig.
Undervisningen sker på magisternivå med femton studenter i Sundsvall och tjugo i Östersund. Dialogen med studenterna är nu fri från komplikationer. Inslaget av utländska studenter kommer i huvudsak från Tyskland där den akademiska miljön inte nämnvärt skiljer sig från den svenska.
– Och dessutom är vi nu två lärare som delar på ansvaret, säger han närmast lycklig i rösten.
Christer Strandberg är en varm förespråkare av arbetslag, inte bara inom ett och samma ämne, utan gärna också lärarsamarbete mellan olika kurser. Många kollegor, dock inte alla, på den samhällsvetenskapliga institutionen delar hans uppfattning.
Han har ingenting emot att fundera litet extra på hur han upplever lärarrollen och arbetssituationen. Han tycker till och med att det är bra frågor eftersom svaret är långt ifrån självklart.
Hur menar du?
– Att tillvaron är sammansatt av sådana mängder av nyanser att vi av ren självbevarelsedrift vanligtvis väljer att förenkla svaren antingen till ett enkelt "stora möjligheter" eller "inga möjligheter alls", eller överhuvudtaget inte orkar fundera på det, svarar han och menar att det är viktigt att stanna upp ibland.
– Universitetssamhället är en spegling av det omgivande samhället. Vi, som alla andra, ställs inför beslut "uppifrån" som man måste förhålla sig till. Ett sätt att klara det är kanske att rikta in fokus på den egna arbetssituationen, menar Christer Strandberg och tror ändå inte på några stora aha-upplevelser.
– Men möjligen skulle det kunna leda till en liten välgörande nyfikenhet på var egentligen man står på en arbetsplats som ibland beskrivs som en ren priskatalog där studenter som läser juridik eller medicin – ur universitetets synvinkel –betalar sig bättre än studenter som läser företagsekonomi eller pedagogik …
Det är olyckligt att det ena ämnet ställs mot det andra, säger han.
Skulle du vilja att studentpengen ersattes med det tidigare systemet då högskolorna fick betalt per klass (per 30-grupp) och inte per student?
– Det är möjligt att vi alla skulle må litet bättre om den nuvarande prislappen försvann. Jag har inga betänkligheter mot att undervisa internationella studenter. Men jag vill absolut inte att det ska fungera som det gjorde för mig och mina hundra studenter av vilka endast tre var svenska studenter, säger han.

DEN UPPKOMNA SITUATIONEN berodde på att det kom fler freemovers än institutionen räknat med i planeringen.
– Det var mycket illa för studenterna.
Flertalet var inte alls rustade för att kunna fungera i en svensk akademisk miljö, och helt främmande för att kritisera och ifrågasätta. Och det var mycket illa för mig som måste hålla en alldeles för låg nivå på undervisningen.
– Jag försökte göra det bästa möjliga av situationen, men det var näst intill omöjligt att mobilisera den energi som krävdes.
Två läsår eller fyra terminer. Hur orkade han … ?
– Fråga mig inte hur, men det gick, säger han och ser lojaliteten till både studenterna och arbetsgivaren som en förklaring.
– Så trots de kärva ekonomiska vindar som drar fram ganska hårdhänt just nu, så gläds jag personligen åt att kunna ge mina studenter den kvaliteti undervisningen som de ska ha. Studenter har faktiskt rätt att kräva en god undervisning av sina handledare.
– Institutionen kanske får mindre pengar eftersom den rörliga resursen försvinner vid färre studenter än tjugo, men det känns inte bara trevligare och mysigare att ha en mindre grupp, jag känner framför allt att jag kan göra ett bra jobb. När det fungerar så som jag vill i klassrummet så fungerar allt annat också, säger han och upplever god studentkontakt närmast som ett roder i sitt liv.

JA, NOG VAR det bättre förr. Läraren fick en bättre feedback på sin undervisning och gav mer tid åt studenterna som var diskussionslystna och inställda på att helhjärtat ägna sig åt sina studier. Det är i alla fall så han minns 90-talet.
Idag har de flesta jobb vid sidan om och går på så sätt miste om den akademiska helheten, säger Christer Strandberg och saknar studenternas entusiasm från förr.
– Kommunikation förutsätter ju åtminstone två parter. Jag är gammal i gården, har lärt mig vissa knep. När jag känner mig trött och oengagerad där jag står framför en grupp studenter så kan jag ibland mana fram bilden av min egen 19-åriga dotter och säga till mig själv "de här ungdomarna är precis som hon. Hon skulle kunna vara en av dem", och det hjälper till att göra mig närvarande och levande. Jag känner att jag har blivit en bättre undervisare idag tack vare min dotter.
– Vi är fortfarande väldigt lojala mot arbetsgivaren i detta att ge så mycket vi kan i vår undervisning. Vi har inte mentalt sänkt ribban trots att vi jobbar mer nu per resursenhet än tidigare, säger han och vet inte om det har med åldern eller arbetsbelastningen att göra att han numera aldrig arbetar på kvällar och helger.
– Jag bestämde mig för två år sedan att sätta stopp. Jobbet har grävt sig in i mitt liv på många nivåer under årens lopp, jag insåg plötsligt att om jag inte tar hand om mig själv så kan det gå riktigt illa. Numera slår jag vakt om rätten att sova ostört på nätterna och att ladda om batterierna vid snickarbänken i fritidshuset på Åstön några mil från Sundsvall.
Känner du dig utnyttjad?
– Nej det gör jag inte. Det gäller att gilla läget. För mig är det ett kall att undervisa. Arbetstimmarna som finns avsatta till gruppövningar och föreläsningar räcker inte till på långa vägar. Man hinner inte, men man gör det ändå. Det är så det fungerar. Men när jag känner att jag gör bra ifrån mig är det som att få en kick, jag blir upprymd, lycklig.

LENA WIKSTRÖM

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023