FÅ SAKER TORDE VARA enklare än att få kontakt med Bodil Jönsson. Hon har bl a en blogg, som sedan maj i fjol haft runt 40 000 besökare, och Universitetslärarens mail besvaras inom några minuter.
När vi så träffas en mild vinterförmiddag, på Institutionen för Designvetenskaper vid Lunds Tekniska Högskola, har hon satt av hela två timmar.
– Här hade jag min arbetsplats fram till september 2009. När jag pensionerades var jag noga med att inte ha kvar något här, förklarar hon och lyckas leta upp ett ledigt konferensrum.
Uppväxten, på halländska landsbygden, var trygg. Den unga flickan hade läshuvud och som hon tyckte om språk pekade det mesta mot latinlinjen.
– Men när jag var fjorton frågade en lärare, vad jag tänkte välja. När jag svarade att jag skulle bli latinare smickrade han mig grovt; "Det tycker jag inte, det är du alldeles för klok för!".
– Det var naturligtvis sina egna fördomar han vädrade, eftersom han var lärare i fysik. Men det hade livsavgörande betydelse för mig.
På reallinjens matematiska gren i Halmstad gick knappt en handfull flickor i klassen. Och inte blev könsfördelningen bättre efter den filosofiska ämbetsexamen i fysik och matematik vid Lunds universitet, 1963, och påföljande forskarutbildning.
– Ju längre jag fortsatt inom fysiken, desto ensammare har jag blivit. Jag minns att jag vid några fysikkonferenser i Sverige stod på deltagarlistan som "Bertil"…
– Men eftersom jag redan från början var så udda, gjorde det inget om jag blev än mer udda. En man med samma ambitioner och intressen hade haft mycket svårare att få göra det jag gjort.
– Jag var en sådan som ordnade kurser i vetenskapshistoria, för att studenterna skulle upptäcka att det var människor som format exempelvis fysiken.
ÄR LUNDS TEKNISKA HÖGSKOLA startades, 1963, fick hon sin första anställning, som övningsassistent. Åren 1968–69 gick hon Lärarhögskolan i Malmö.
– Parallellt med forskning och undervisning hann jag också föda tre barn. Disputationen, 1972, blev en sorts vattendelare.
– Fram tills dess var jag en oerhört läraktig människa som i stort sett gapade och svalde. Det var egentligen inte förrän jag disputerat som jag började tänka självständigt.
Det senare gav hon i högsta grad prov på i populära TV-programmet Fråga Lund, som i ett huj gjorde henne riksbekant.
– Jag vet att jag var en speciell figur i det sammanhanget och lite grand utmanade den ton som fanns. Men jag är ju intresserad av att människor fattar och övar mig ständigt i att använda mina spegelneuroner för att börja hos den berörda och på hennes språk.
Efter disputationen stannade Bodil Jönsson kvar på fysikinstitutionen först som universitetsadjunkt, därpå universitetslektor. Men, nu fanns också en allt hetare önskan efter något mer än det rent naturvetenskapliga och teknologiska.
– År 1989 blev jag tjänstledig och satt ett och ett halvt år som huvudsekreterare i en statlig offentlig miljöutredning. Då insåg jag att jag hade tömt ut den sidan av mig som var enbart fysiker.
ARBETSGIVAREN FLYTTADE så över hennes tjänst till Certec, som hon själv varit med om att starta 1987.
Syftet med Centrum för Rehabiliteringsteknik, som numera ingår i Institutionen för Designvetenskaper, sammanfattas på hemsidan:
"Att människor med funktionsnedsättningar ska få bättre förutsättningar genom en mer användvärd teknik, nya designkoncept och individnära former för lärande och sökande".
– Före Certecs tillkomst var den teknikanvändande människan knappast närvarande på teknisk fakultet i Lund. Så det oerhörda 1987 var inte att komma dragandes med människor med funkHennes, utan att komma dragandes med människor överhuvudtaget …
Certecs största projekt hittills var "Isaac", döpt efter Newton och sjösatt 1993.
– Apple hade släppt sin första lilla pekdator, Newton. Vi försåg den med digitalkamera, något som då ännu inte fanns i butikerna. Så kopplade vi till en GPS-mottagare och två mobiltelefoner.
– Till mycket hög kostnad togs tio ex fram som provanvändes av utvecklingsstörda och hjärnskadade personer.
– Då var detta något oerhört, som inte ens multinationella koncernchefer hade tillgång till. Idag har du samma teknik i din kavajficka.
ÅR 1999 BLEV Bodil Jönsson professor i rehabiliteringsteknik. I oktober 2009, någon månad efter pensioneringen, stod hon på Kungliga Operans scen i Stockholm och skulle föreläsa.
Konferencieren frågade vad en professor emerita egentligen gör.
– Jag hade allt ljus i ögonen och var fullständigt oförberedd och tänkte efter litet grand och sade för första gången; "Du, jag tror jag är mer professor nu än innan, för jag har bättre möjligheter, vad gäller det jag håller på med, att tänka färdigt utan att störas av alla dessa ofta småttiga måsten".
Hur har då universitetet förändrats, under Bodil Jönssons 46 år där? – Det finns idag ingen universitetsanställd som får lov att fullt ut ägna sig åt det som är våra tjänsteuppgifter, nämligen att utveckla ny kunskap, för världen och för oss själva, tillsammans med våra doktorander och studenter.
– Vi finns inuti system, som likt alla andra arbetsplatser, tvingas hålla på med väldigt mycket annat.
– Hela vår profession är ju egentligen till för de långa tankarna. Man ska få lov att tänka färdigt, att vara koncentrerad och inte splittra sig.
– Under hela min tjänstetid har jag, för egen och mina arbetskamraters del, stenhårt prioriterat rättigheten och skyldigheten att inte splittra sig så mycket att det blir pannkaka av allt.
I boken "Vi lär som vi lever" (2008) skriver Bodil Jönsson:
"Lärandet får inte längre ta tid genom att tankeled får följa på tankeled och väva en stabil och rikt förgrenad kunskapsväv. Istället vill man ha kunskaper genast vilket får styra både val av kunskap och metoder att lära."
– Det pågår ju en infantilisering av oss alla, vi är barn mycket längre och det är så väldigt mycket som ska vara så förutsägbart och oproblematiskt. – En doktorand förväntas idag ha en väldigt strukturerad handledning, som ska föra till målet på snabbast möjliga sätt. Men det egna ansvaret och brottningskampen med kunskaper är ju inte utvecklade.
Kan universitetslärarna "bjuda moteld", när de samtidigt dränks i papper?
– Jag har spjärnat emot oerhört mycket, och först som pensionär kan jag alltså säga att "Nu kan jag vara det jag vill".
– Det som blivit störst är snurret kring guldkalven. Väldigt mycket tid ägnas åt att söka pengar, redovisa dem, granska varandras ansökningar, hålla rätt på EU-utlysningar, etcetera.
– En gång vid ett institutionsmöte förslog jag på skoj, att vi kunde ta till protokollet att "Professorer ska ha rätt att forska, åtminstone på fredagseftermiddagar"?
– Jag tog tillbaka förslaget med motiveringen "Tänk om någon journalist får fatt på det!". Men de andra tyckte det var jättebra att visa upp, att det gått så långt att vi måste ta ett styrelsebeslut om detta.
BODIL JÖNSSONS "Tio tankar om tid", kom 1999 och såldes i Sverige i över 650 000 ex, samt översattes till ett 25tal språk. Vad många främst tog till sig var begreppet "ställtid".
Enkelt uttryckt är det den tid vi behöver före och efter en viktig uppgift, för att undvika onödig stress.
År 2009 kom så "Tio tankar om tid – tio år senare". Där konstaterar författaren att vi, samtidigt som IT gett oss fantastiska verktyg för kunskapsutveckling, lever ytligare.
– Det är positivt att vi jäktar mindre. Men samtidigt har vi rört oss från rutan "roligt och svårt" mot "lätt och tråkigt".
– IT och datorer gör det bara alltför lätt för oss att belasta oss själva och andra med lätta och tråkiga uppgifter, som inte kräver ställtid. När vi uppfyllt dem tror vi att vi gjort vad vi ska, men vi kan bättre!
I boken "När horisonten flyttar sig" (2011) skriver hon om äldrefrågor, men inte ur traditionellt, problematiserande perspektiv.
– Ögonoperationer, bättre hörapparater, ledbyten och effektivare piller är fyra faktorer som gjort att en 75-åring i min generation medicinskt är likvärdig en 65-åring i min mammas.
Precis som i "Tio tankar om tid" utforskar Bodil Jönsson ånyo vad Paulo Freire myntade som "Tystnadens kultur" i "Pedagogik för förtryckta" (1972).
– Vi håller på att lära varandra att bli gamla på ett nytt sätt – och för det behöver vi nya tankesätt och ett delvis annat språk än våra föräldrars. Till våra förutsättningar hör att vi gjort något liknande en gång tidigare: min generation var den första som tilläts vara tonåringar, och det gick som bekant utmärkt fast vi inte hade några tidigare förebilder.
HON PÅPEKAR att vetenskapsmän som Kopernikus, Gallilei och Newton var relativt gamla när de presenterade sina genomtänkta tankegenombrott. – Man ju bara undra, hur långt de skulle ha kommit om de blivit gamla i vår bemärkelse … Hon har lagt fram och delvis redan förankrat en idé om "seniordoktorander" bl a på Göteborgs, Lunds och Umeå universitet.
– Många har inom olika verksamhetsområden haft ett fantastiskt yrkesliv och ser med sorg, att det de har i huvudet finns det ingen som kan ta över. – Min idé är att man som pensionär ägnar fyra, fem år åt att vara seniordoktorand, dock utan anställning. Man får bryta sina erfarenheter mot den akademiska, strukturerade kunskapen, vara med i alla seminarier etcetera.
– I lyckosammaste fallet disputerar man, inte för att själv därefter vara yrkesverksam men för att bidra till kulturen. Till det fantastiska i kunskapens immateriella natur hör att den ska kunna bära över tid och rum och oberoende av person – precis det som en äldre människa vill när hon försöker undvika att hennes livserfarenhet och upptäckter bara försvinner. Efter intervjun ska Bodil Jönsson till hemorten Dalby och föreläsa om äldre i en ny tid. Professorn, som så många känner till just för hennes tankar om tid, tycks själv trivas bäst i nuet.
– Jag har bättre möjligheter än någonsin att tänka, läsa, skriva, föreläsa. Och det är också det jag gör!
SÖREN VIKTORSSON
