Är forskaren en sällsynt gäst?

Universitetsläraren nr 1/2012 refereras en undersökning från Ingenjörsakademien (IVA) som visar att en förfärande liten del av undervisningen vid universitet och högskolor bedrivs av ”aktiva och meriterade forskare”. Undersökningen visar att forskare som ägnar mer än 20 procent av sin arbetstid åt forskning endast utför en tredjedel av undervisningen och att de ”riktigt aktiva och meriterade forskarna”, som forskar minst hälften av sin arbetstid, står för så lite som 8 procent av undervisningen. Samma information hittar jag på IVA:s hemsida där man i en promemoria konstaterar att ”Den meriterade och aktive forskaren är en tämligen sällsynt gäst i talarpulpeten”. IVA efterlyser en diskussion om vad som ska utgöra forskningsanknytning och här skulle jag vilja lämna ett bidrag. IVA:s resultat bygger på en SCB-studie och om jag inte fattat saken fel mäter denna aktivitet under år 2009. Men blir det rätt? Den fråga det hela handlar om är ju: Vem möter studenterna? Möter de meriterade och aktiva forskare eller inte? Om jag tittar på min egen situation så undervisade jag 80 % år 2009 och forskade på de 20 % som var avdelade för kompetensutveckling. Då tillhör jag i IVAstudien problembarnen som avviker från idealet med forskande lärare. Men om jag istället tittar över en tioårsperiod så hamnar jag på 60–70% forskningsaktivitet i snitt. Mötte mina studenter en aktiv och meriterad forskare 2009? Om man går till själva poängen, som är att låta undervisningen impregneras av forskning, så tycker jag att svaret måste bli att de gjorde det. Jämnar då inte allt detta ut sig i en större population? Nej, det blir tvärtom. Vi tänker oss en institution där hälften av lärarna helt ägnar sig åt forskning under jämna år och helt åt undervisning udda år. Den andra hälften forskar udda år och undervisar jämna år. Hur stor andel av under visningen bedrevs av aktiva och meriterade forskare vid den institutionen under år 2009? Jag tycker att man kan säga 100 % men i IVAstudien kommer resultatet bli 0 %. Den beskrivna institutionen finns knappast i verkligheten, men det fenomen jag talar om känner väl alla igen? Bland disputerade lärare är det inte ovanligt att man forskar mer vissa år och undervisar mer andra år. Frågan här var alltså inte hur stor andel av lärarna som forskar och undervisar i största allmänhet utan huruvida studenterna möter meriterade och aktiva forskare i undervisningen. För att besvara den fråganman enligt min mening mäta forskningsaktivitet och meritering på ett sätt som tar hänsyn till variationen över flera år och kanske också till annat än den andel av tjänsten man anger att man avdelat för forskning ett bestämt år. Exempelvis är det inte ovanligt att man samlar in och bearbetar material när man har mycket tid för forskning och sedan skriver man klart och publicerar under perioder då man undervisar. Under den senare perioden har man säkert väldigt mycket forskningserfarenheter att förmedla i undervisningen. I Universitetslärarens artikel presenteras IVA-siffrorna som både ”förbluffande” och ”förfärande”. Det finns anledning att förbluffas över siffrorna, men jag är inte lika säker på att vi måste förfäras. HÅKAN JÖNSON Universitetslektor Socialhögskolan, Lunds Universitet