Forskare måste själv välja publiceringsform

TACK FÖR DIN kritiska granskning av SULF:s forskningspolitiska program. Att förbundet utarbetar ett sådant program beror på att SULF, som den främste företrädaren för landets universitetslärare och doktorander, har till uppgift att tillvarata såväl medlemmarnas fackliga som professionella intressen. Väl genomtänkta villkor för forskarens arbete utgör grundläggande förutsättningar för att forskningen ska kunna bedrivas med hög kvalitet och effektivitet. Hur dessa villkor bäst ska utformas kan det naturligtvis råda delade meningar om. Vissa uppfattningar är med nödvändighet ideologiskt betingade, medan andra kan grundas på mångas erfarenhet eller vetenskapliga belägg. I insändaren pekar du på några ställningstaganden och uppfattningar där sådant stöd enligt din mening saknas. Det första ställningstagandet ”SULF anser att olika ämnens publiceringstraditioner måste respekteras” (s. 15) anses problematiskt då det inte framgår vilka slutsatser som bör dras av det. Vidare kritiseras vårt påstående ”Det är bland annat viktigt, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, att inte värdet av boken förminskas på bekostnad av artiklar i specialtidskrifter” (s. 18) för att vara kontroversiellt och direkt motverka Sveriges ställning som forskningsnation. Förbundets uppfattning i programmet grundas på konstaterandet att publiceringstraditioner varierar stort mellan olika ämnesområden. Att humanister och vissa samhällsvetare i mycket större utsträckning än medicinare, naturvetare och tekniker publicerar sig i monografier än i tidskrifter och att de dessutom oftare gör det på svenska än på engelska torde vara ställt utom all diskussion. Att det har funnits och fortfarande finns sakliga skäl för dessa skillnader i val av publiceringsform och språk torde också vara oomstritt. Det framgår inte minst av den debatt som förts och fortfarande förs med anledning av regeringens förslag i 2008 års forskningsproposition att lägga bibliometriska mätningar inom olika forskningsområden till grund för en nationell fördelning och omfördelning av basresurser. SULF:s bestämda uppfattning är att de sakliga skälen för varje forskares val av språk och publiceringsmedium – nu och i framtiden – måste väga tyngre än statsmakternas eller lärosätesledningars behov av att med enkla mätbara indikatorer jämföra olika forskares produktivitet och genomslag. Därmed inte sagt att SULF motsätter sig att publiceringsformer förändras, men sådana förändringar bör ske på genomtänkta grunder inom alla ämnen. Att välja öppet tillgänglig internetpublicering istället för publicering genom kommersiellt företag är ett exempel på en sådan förändring som SULF välkomnar och argumenterar för (jfr. s. 11 i programmet). Vad gäller vårt avvisande av användningen av indikatorer som enkla mått för statsmakternas resursfördelning (s. 31) vill vi dels hänvisa till de ovan påvisade svårigheterna att jämföra bibliometriska data för olika ämnesområden på ett rättvisande sätt, dels hävda att mängden externa medel inteheller torde utgöra en rimlig grund för bedömning lärosätenas behov av basresurser. Här borde enligt SULF:s mening istället helt andra bedömningar göras, såsom lärosätets eftersträvade utbildningsoch forskningsprofil samt behovet av infrastrukur. Vad gäller de vetenskapligt belagda effekterna av olika resurstilldelningssystem skäms vi inte över att bli svaret skyldiga. Den rapport Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor som förre universitetskanslern Anders Flodström i oktober 2011 överlämnade till utbildningsministern och som just nu är ute på remiss bidrar trots höga ambitioner inte med några sådana belägg. Däremot redovisas goda skäl för förändringar av de nuvarande indikatorerna och till och med skäl mot införande av nationella peer review utvärderingar av samtliga forskningsområden. Avgörande för vårt ställningstagande mot indikatorer är dels att en så komplicerad och mångfacetterad verksamhet som forskning inte på ett rättvisande sätt låter sig fångas av några få indikatorer, dels att de indikatorer som väljs ut kommer att påverka verksamheten på alla nivåer, vilket leder till alltför stort fokus på den aspekten på andras bekostnad. Även om man på så sätt uppmuntrar ett önskvärt beteende leder det till att mer svårmätbara aspekter försummas. ANN FRITZELL Chefsutredare och sekreterare i arbetsgruppen för det Forskningspolitiska programmet