Envar sin egen professor?

FALSTAFF FAKIR GAV 1894 ut skriften En hvar sin egen professor. Han åberopades ibland av motståndare till befordringsreformen 1999 då de hävdade att reformen skulle leda till en sänkning av kraven på professorskompetens. Men i rapporten ”Darr på ribban? En uppföljning av 1999 års befordringsreform vid Uppsala universitet”, som refereras i Universitetsläraren 1/2012, lämnar professor Ulla Riis ett förslag i den andan. Efter en grundlig genomgång av hur kraven för befordringsprofessorer utvecklats vid Uppsala universitet, vilket inte tycks visa på någon nämnvärd sänkning, föreslår Riis under rubriken ”Reflektioner” att universitetslektorer ska kunna befordras till professor inte bara på samma grunder som professorer på utlysta tjänster, det vill säga på vetenskaplig och pedagogisk skicklighet, utan även ”på grunden mycket goda vetenskapliga meriter eller på grunden av mycket goda pedagogiska meriter eller till och med på grunden av mycket goda meriter avseende samverkan med det omgivande samhället”. För befordringsprofessorer föreslås således ett slags kompensatoriskt tänkande där brister i pedagogisk skicklighet eller brister i vetenskaplig skicklighet eller till och med brister i båda dessa avseenden ska kunna leda till befordran till professor. Det är ett uppseendeväckande förslag som skulle leda till en uppdelning i flera professorskategorier där professorer rekryterade genom utlysning skulle skilja sig från professorer rekryterade genom befordran. Förslaget skulle kräva ändringar i högskoleförordningen. Om befordringsprofessorer skulle rekryteras på de tre olika sätt som föreslås skulle de kunna betecknas som vetenskapsprofessorer, didaktikprofessorer eller samverkansprofessorer. Fullständig professorskompetens skulle bara krävas för utlysta professorsanställningar. Det är en drastisk förändring av det nuvarande systemet med endast en kategori professorer där utlysning (externrekrytering) och befordran (internrekrytering) enligt de ursprungliga intentionerna skulle utgöra två rekryteringsvägar till samma slags anställning (låt vara att en del universitet ändå gör skillnad genom att exempelvis laborera med lokala beteckningar som lärostolseller lärosätesprofessorer). Uppsalarapporten innehåller intressanta observationer och resonemang, men den ger inte underlag för den föreslagna reformen. Visst finns det anledning att analysera befordringsreformen när det inte längre är obligatoriskt för lärosätena att låta sina lektorer söka befordran till professor. Uppsala universitet hör till de lärosäten som beslutat att ha kvar sådan rätt för sina anställda. Men den springande punkten i en analys av befordringsreformen är hur den påverkat och påverkats av professorsrekrytering genom utlysning. Hur är läget beträffande relativa kompetenskrav, synliggörande av kompetens, rörlighet mellan lärosäten och rekrytering av kvinnor? Det var sådana skäl som framfördes för och emot befordringsreformen år 1999. Men som författarna framhåller innebar uppdraget inte att göra en jämförelse med professorer rekryterade genom utlysning. Det är beklagligt, och därmed blir förslaget inte väl underbyggt. Riis och medförfattarna finner att det som de kallar ”ribban” för de vetenskapliga meriterna ”har sjunkit över de studerade tolv åren men att sänkningen är av måttlig omfattning.” Bland annat tror de att det fanns en ”uppdämningseffekt” de allra första åren då äldre som haft lång tid att meritera sig sökte befordran. Det kan nog anses ostridigt att de som inledningsvis befordrades ofta hade högre kompetens än de som utsetts efter utlysning och att den måttliga sänkningen av ”ribban” för befordran sannolikt medfört att kompetenskraven för de två rekryteringsvägarna närmat sig varandra. Författarna finner vidare att de pedagogiska meriternas betydelse har ökat över åren och att den så kallade ribban för dessa meriter har höjts över tiden. Däremot förefaller samverkansaktiviteter med det omgivande samhället ”inte spela någon roll för utgången av befordringsärendena”. Sådant som ”återspeglar vetenskapssamhällets förtroende” och ledningsuppgifter främjar dock befordran. Det kan tolkas som att trender inom den akademiska världen som ambitionen att öka fokusering på undervisning och den tilltagande hierarkiseringen av lärosätena har slagit igenom i bedömningskriterierna. I intervjun med Ulla Riis i Universitetsläraren ägnas särskild uppmärksamhet åt sakkunnigutlåtandenas sjunkande kvalitet. Utlåtandena har blivit allt kortare, och rapportförfattarna ifrågasätter om de sakkunniga jämt ägnar tillräcklig omsorg åt sin uppgift. De skriver sammanfattningsvis: ”Vår slutsats när det gäller utlåtanden och sakkunnigas roll i anställningsprocessen är att kvalitetsdrivande återkoppling till de sökande har varit dålig och att sakkunniginstitutet eventuellt har urholkats.” Vi har under senare år sett flera exempel på sakkunnigutlåtanden avseende utlysningsprofessorer som verkar ha samma bristande kvalitet som de som Riis studerat, det vill säga korta utlåtanden utan ordentlig granskning av insända arbeten och i stället med ett räknande av antal publikationer. Hur man ska kunna ge ett lyft åt sakkunniginstitutionen är inte lätt att säga. Mer tid bör anslås liksom ekonomisk kompensation åt uppdragen, som bör ges tydligt meritvärde. Att mycket återstår även för att utveckla bedömningsgrunder för pedagogiska insatser stårklart, men det är inte mindre viktigt för att det svårt. En skönhetsfläck i Riis rapport är att författarna kallar befordringsprofessorer för befordrade professorer, en olycklig term eftersom det inte är professorer som befordrats utan lektorer. Vidare ses rekrytering som något som endast avser professorer som fått anställning efter utlysning (ibland med tillägget ”i konkurrens”) trots att det handlar om två olika rekryteringsvägar – den ena intern med rekrytering genom befordran och den andra extern med rekrytering genom utlysning. Skulle lärosäten vilja synliggöra kompetens inom de tre områden var för sig som Riis nämner är den väg som finns tillgänglig med dagens regler att skapa andra lärarkategorier än professor och lektor. Kompetenskraven för professorer oavsett rekryteringsväg bör försvaras. Vår slutsats är att Riis förslag om andra grunder för befordran än vetenskap och pedagogik bör avvisas. I stället måste betydelsen av de två hittills gällande grunderna förstärkas. LARS HALLÈN Professor i företagsekonomi vid Mälardalens högskola INGEMUND HÄGG Professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet