En villkorad frihet?

Den akademiska världen beskrivs ofta som en arbetsplats där lärare/forskare har en hög grad av frihet och självständighet. Sanningen är dock att det är en villkorad frihet. Förtroendearbetstiden ger ett visst mått av flexibilitet men leder ofta till obetald övertid. Att arbeta mot en stipulerad årsarbetstid innebär att bara den arbetstid som är schemalagd syns i systemet. Det som sätter villkoren är arbetstidsavtal och annan reglering av forskning och undervisning, till exempel styrning i form av utvärderingar, formella krav på kursplaner etc. Mycket av inflytandet över arbetsvillkoren ligger således bortom den enskilde lärarens/forskarens kontroll, självständigheten till trots. Den akademiska arbetsmiljön präglas i stor utsträckning av psykosociala frågor, vilka innefattar mycket som normalt inte associeras till arbetsmiljö. Det kan röra möjligheten att få forska inom tjänsten, att undervisa med allt mindre tid per kurs och att överhuvudtaget känna sig uppskattad och sedd. Självständigheten får inte bli en ursäkt för att lägga arbetsmiljöfrågorna på den enskilde. En lärare ska inte ensam behöva hantera studentkritik och dåliga kursutvärderingar. Kollegialiteten spelar här en viktig roll på gott och ont. Arbetskamrater är de som stöttar i vardagsarbetet men samtidigt finns drag av konkurrens vilket skapar en splittrad och utsatt situation. Ansvaret väger tungt på individen att hantera de olika kraven från studenter, uppdragsgivare, kollegor och ledning. Kraven är ibland indirekta och kommer inte sällan från den enskilde läraren/ forskaren själv i form av förväntningar att prestera bra, meritera sig, få goda utvärderingar, ta på sig allehanda uppdrag och vara en god kollega. Man ger ett tyst medgivande genom att anamma normer och värderingar, men riskerar samtidigt att driva sig själv för hårt i jakten på att leva upp till de krav som stipuleras i det akademiska idealet. Vem har ansvaret för den akademiska arbetsmiljön? Kollegiet måste hantera frågorna, men det är ledningens ansvar att skapa fokus på arbetsmiljöfrågorna. Goda intentioner från central ledningsnivå måste brytas ner och diskuteras närmare verksamheten för att de ska få genomslagskraft och legitimitet. Det hjälper inte med bra strategidokument om inte dessa också används i det vardagliga arbetet. Vi måste föra upp akademins arbetsmiljö på agendan så att det blir en stående punkt på föredragningslistan till fakultetsnämnder och institutionsstyrelser, och nämns som en viktig faktor i lärosätenas riskanalyser. Arbetsmiljön är en av de största potentiella kreativitetsoch produktionsfaktorerna inom akademin, men också en av de största riskfaktorerna om den inte tas på allvar. Det gäller därför att agera och skapa bättre förutsättningar på våra lärosäten. Både forskningsoch utbildningsresultat kommer att försämras om vi inte skapar goda arbetsvillkor. Kraven måste vara rimliga, egenkontrollen proportionerligt stor och det kollegiala stödet mer utvecklat. Detta är en stor utmaning men måste vara en av de viktigaste strategiska frågorna: att göra våra lärosäten till riktigt bra arbetsplatser ur ett psykosocialt arbetsmiljöperspektiv.