Jag åker tåg nästan varje dag till jobbet. Och jag sitter oftast på samma plats. Längst in i vagnen. Det är en ensam stol, så ingen kan sitta bredvid. Och eftersom det är längst in är det ingen som passerar. Det är med andra ord rätt ostört.
Jag låtsas vara effektiv, plockar upp telefonen och bläddrar igenom e-posten, funderar ut något oslagbart poängord i Wordfeud eller läser en artikel som kanske ska publiceras. Det är 20 sköna minuter.
Oftast känner jag ingen på tåget, och det är ju sällan man i morgonrusningen samtalar med okända. Alltså sitter jag själv och njuter av min egentid.
Men det händer att ett bekant ansikte dyker upp. Under några mikrosekunder hinner jag då fundera över om jag ska sänka blicken och gömma mig. Det är skamfyllt, men så skönt att slippa anstränga sig.
Är det så du känner när en journalist hör av sig? Slår du ner blicken? Ber du att få ringa upp, men tappar bort telefonnumret?
Som forskare på svenskt universitet eller högskola har du en tredje uppgift. I Högskolelagen står det bland annat att det i högskolornas uppgift ingår "att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta." Lagen kräver att du ska vara social.
MED OJÄMNA MELLANRUM blossar det upp en diskussion om forskarnas ointresse för allmänheten. I höstas debatterades det på kultursidorna i Dagens Nyheter om huruvida det ska vara historiker eller journalister som berättar om historia. En del av debatten handlade om att forskarna inte tog sitt ansvar och därför måste journalisterna göra jobbet.
Det är inget fel med att journalisterna gör sitt jobb. Men det fråntar inte forskarna från ansvar.
Och faktum är att de tar det. Min gissning är att du inte slår ner blicken. Utan att du tar chansen och berättar om din forskning.
Jag har varit vetenskapsjournalist i drygt 15 år. Min erfarenhet är att det blivit lättare att få forskare att bidra med sin kunskap. Alltfler vill berätta, de gör det allt bättre och med en större förståelse för hur populärvetenskap fungerar. På tidningar som Forskning & Framsteg, Modern Psykologi och Språktidningen är problemet snarare att vi måste tacka nej till publicering på grund av att vi har för mycket att fylla tidningen med.
VISST FINNS DET de som tackar nej. En del med argumentet att deras forskning är för svår för att förstås av andra än de verkligt insatta. Och i några fall är det kanske till och med sant, men jag är inte säker på att alla faktiskt försökt. I något fall är det unga karriärforskare, som inte tror att populärvetenskap gynnar karriären. Men den lilla forskning som finns på området visar att det är tvärtom. Populärvetenskapliga alster är i de flesta fall katalysatorer för karriärer.
När jag åker tåg på morgonen går tveksamheten snabbt över. Jag tittar upp. Den jag känner igen slår sig ner och vi pratar. Nästan alltid utvecklar det sig till ett givande samtal. Det hände senast i går. Ett möte med en forskare som arbetar på Nobelmuseet. Vi talade om Nobelpristagare och kreativitet, ett samtal som inspirerade och gladde mig resten av dagen. Ändå vet jag att jag kommer få den där mikrosekundens tveksamhet också nästa gång när ett känt ansikte dyker upp. Jag är trög och det är så skönt när man får vara ifred. Jag anar att du också tvekar när någon stör dig, rubbar dina cirklar, avbryter i förberedelserna inför nästa föreläsning. Men det är troligen bara en kort tvekan. För de flesta gör rätt, de tittar upp och inspireras för resten av dagen.
PATRIK HADENIUS
Chefredaktör för Forskning & Famsteg, Språktidningen och Modern psykologi.
