Snöstorm

Förändringens vindar blåser över högskolesverige, och ett omfattande lågtryck sprider sig. Sveriges universitetslärare hukar i blåsten, och mer än en suckar bekymrat: klarar vi ovädret? Duggregnet tilltar i styrka. Sedan 1993 urholkas resurserna till högre utbildning. När regeringen under några år hejdar fallet kallas det uteblivna raset för kvalitetssatsning. Dropparna letar sig in under kragen. Samtidigt som examensrätter och goda utvärderingar allt oftare blir avhängiga av att det finns disputerade och helst också några professorskompetenta lärare på varje utbildning så fördelas forskningsmedel allt mer till koncentrerade spetsforskningsmiljöer som många gånger inte ligger nära de stora utbildningarna. Nu sprider sig dropparna ner över ryggen. Utbildningsministern skryter med sina insatser för ungdomsskolan och utlovar högre lärarlöner i utbyte mot högre ställda krav på kvalifikationer och legitimation, samtidigt som han ger de lärosäten som så önskar rätt att anställa universitetslärare på vilka grunder som helst. Regnet forsar i rännstenen. Adjunkterna är nödvändiga för verksamheten, men anställs ofta för att det inte finns tillräckligt många disputerade lärare. Samtidigt förvägras de som forskarutbildar sig rätten att bli prövade för befordran. Specialisering och vetenskaplig excellens är ledord, men de som är lektors- eller professorskompetenta förvägras prövning för befordran eftersom ”verksamhetens behov” styr hur många som kan vara så bra – oavsett deras faktiska kvalifikationer. Den före givet väder tåliga jackan börjar läcka på flera ställen nära sömmarna, samtidigt som regnet övergår i snö. Demografin, inte högskolepolitiken, ska bestämma hur många lärosäten det ska finnas i landet. Samtidigt måste Sverige för att nå målen i Lissabonagendan när det gäller andelen högskoleutbildade få fler äldre att påbörja eller återv�nda till studier. Dessutom ska antalet högskoleorter inte minska. De mindre lärosätena ska istället genom ett universitets namn med tillägget Campus Mindre Ort förlänas de storas kvalitetsstämpel. De snövåta jeansen kyler låren, varje steg gör ont. Autonomipropositionen och varje kvalitetsutvärdering av stora universitets forskning påpekar det skriande behovet av en vettig universitetslärarkarriär. Propositionen föreskriver dessutom att detta bör regleras i kollektivavtal. Sverige har för många tidsbegränsat anställda enligt EU. Men Arbetsgivarverket vägrar reglera karriärer i kollektivavtal, utan vill bara ha osäkra tidsbegränsade anställningar, och när förhandlingarna strandar ropar före detta autonomiförespråkare på ny författningsreglering. Mörkret faller, snöstormen viner. Kvalitet ska vara ledordet, men när det gäller vilka utbildningar som är utmärkta, bra eller undermåliga är prövningarna inte ens i närheten av att klara begreppen validitet, reliabilitet och verifierbarhet. Nu rämnade den ena kängan, kall snö letar sig in i sockan. Som kår är de svenska universitetslärarna – till vilken flera av landets rektorer med rätta räknar sig – en del av landets framgång: yrkesstolta, förändringsbenägna, kvalitetsmedvetna. För att vi ska kunna bidra verksamt till samhällets fortsatta utveckling krävs en högskolepolitik som inte på punkt efter punkt skapar en verklighet som går tvärs emot kvalitetsretoriken. GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF