Kan man kombinera forskning, privatliv, livskvalitet och karriär?

Alla vill ha excellent forskning i världsklass. Men hur ser villkoren ut för dem som ska utföra spetsforskningen, hur ska de kunna kombinera karriär med privatliv och livskvalitet? Det är dags att inte bara diskutera forskningen utan också forskarens villkor anser Helena Pettersson vid Umeå universitet.

HELENA PETTERSSON ÄR etnolog och forskar om vetenskapskultur.
– De senaste åren har jag delat min tid mellan studier av internationell akademisk mobilitet bland experimentella fysiker i USA och studier av forskare inom livsvetenskaperna (till exempel genetik och molekylär biologi) här i Sverige.
Helena Pettersson anser att det finns en problematisk diskrepans mellan idealbilden av hur en forskare idag ska vara, en tävlingsinriktad, karriärhungrig, mobil ung man som vill och kan jobba med forskning större delen av dygnet, och verklighetens forskare som också har ett privatliv som ska fungera.
Mycket ställs på sin spets i de krav som finns på att forskaren ska delta i internationellt utbyte.
– Genomgående i svensk forskningsdiskurs, på vilket svenskt universitet som helst, är att man har uttalade internationaliseringsstrategier. Det gäller inte bara naturvetenskap och medicin, utan också humaniora och samhällsvetenskap.
En viktig aspekt av internationaliseringsstrategin är akademisk mobilitet, att forskaren åker och jobbar på ett annat lärosäte.
– Det är en fantastisk möjlighet, men rymmer också problematik, säger hon. Högutbildade människor har numera oftast en annan högutbildad som partner. Enligt en tio år gammal amerikansk studie lever ungefär 75 procent av kvinnliga fysiker i en parrelation med en annan naturvetare.
Men hur ska man göra om det är två högutbildade och en av dem har uttalade krav från sin arbetsplats att åka utomlands exempelvis efter disputation?
– Det är något som seniora svenska forskare inom livsvetenskaperna som jag intervjuat tycker är problematiskt.
De seniora forskarna anser inte att problemet är att kvinnor prioriterar barn och familj eller att det finns krav på postdok utomlands, utan de tycker det är synd att det finns sådana könsstrukturer som hindrar talangfulla yngre kvinnliga forskare att kunna meritera sig. De pekar på att det är en förlust för svensk forskning.
– Det finns ideal på arbetsplatsen om den ideale forskaren som kolliderar med privata ideal om vem som ska ta hand om barnen som gör att kvinnor kommer på avvägar från forskningen och inte utvecklas till seniora forskare.

HELENA PETTERSSON PÅPEKAR att i Sverige finns en dubbelhet som uttrycks bra i boktiteln "Forska lagom och vara världsbäst" (Mats Benner och Sverker Sörlin) som kom för några år sedan. Den titeln ställer problematiken på sin spets. Å ena sidan hyllar vi jämställdhet och goda arbetsvillkor.
Å andra sidan krävs det att man med hull och hår går in för forskningsuppgifterna för att komma någonstans i forskarkarriären.
– Mina informanter, både inom livsvetenskap och fysik, talar om hur mycket arbetstid som de lägger ned i veckan. Om de exempelvis gör ett experiment kanske de måste vara i laboratoriet både på kvällar och helger och övervaka experimentet.
Här kommer könsaspekter in.
– Det finns ju också kvinnor som väljer bort familj. Jobbet är jättekul och de väljer att prioritera bort barn och kanske partner. Så gör ju också en del män. Där möter män och kvinnor som gjort så olika reaktioner, män blir sällan ifrågasatta varför de inte skaffat barn.
En studie om fysiker av Cathrine Hasse vid universitetet i Aarhus visar att de som inte kan identifiera sig med tävlingsinriktningen inom forskningen utan prioriterar barn och familj lämnar forskarkarriären.
Och detta gäller inte bara kvinnor.
– Det är ofta fokus på kvinnors problem på universitet men det är väldigt intressant att höra berättelserna från yngre män.
Kanske finns det även en förändrad manlig forskaridentitet som nu också blir synlig på universitetet.
Ett exempel i Petterssons forskning är en man som hade disputerat inom livsvetenskapen, åkt på postdok och kommit tillbaka till Sverige. Han framhöll själv att han inte klarade av den ständiga tävlan efter forskningsanslag. De osäkra anställningsförhållandena och en ständig press gjorde att han valde att prioritera fru och barn.
– Så kan yngre män säga i mina intervjuer. Många av mina informanter bland fysikerna i USA säger samma sak. De är medvetna om den stenhårda konkurrensen, men har andra idéer om vad livskvalitet är.

FRÅGAN ÄR MYCKET komplex säger Helena Pettersson. Hon tar som exempel två debattartiklar i Dagens Nyheter i början av hösten, där artiklarna pekade på å ena sidan internationalisering som en nödvändighet för svensk forskning och å andra sidan på att kravet på internationalisering är ett hot mot kvinnliga forskares karriär och jämställdhet på universitetet.
– De har båda goda poänger och det visar hur komplex och komplicerad situationen är för forskare. Sverige är ett litet land och det finns få forskningsmiljöer i Sverige jämfört med många andra länder. Det är svårt att argumentera mot att Sverige ska vara en del av det internationella forskarsamhället. Samtidigt finns de här könsmässiga aspekterna på mobilitet och livskvalitetsaspekterna.
Det finns inga enkla lösningar på hur forskaren ska kunna förena privatlivet med det professionella livet.
– Samtidigt är det svårt att komma åt vad som händer på forskarnas hemmanivå. Där finns många värderingar och strukturer förknippade med kön och de kommer inte universitetet åt genom någon speciell policy, jämställdhetsordning eller kvotering. Men likväl spelar den vardagliga förhandlingen i privatlivet in på ditt liv som forskare och möjligheterna för hur du kan utveckla din karriär, till exempel via internationell postdokforskning.
Helena Pettersson anser att en möjlig väg att gå för att underlätta för forskaren är att förbättra trygghetssystemen. De brister ofta, exempelvis med korta tidsbegränsade anställningar och att man vid utlandsvistelser förlorar pensionspoäng och inte längre kan räkna med det sociala trygghetsnätet.
Bättre anställningsförhållanden kan betyda mycket för att inte yngre forskare lämnar akademin, tror Helena Pettersson.
Några tänkbara åtgärder är:
• Anställning vid ett hemmauniversitet när man åker på postdok. Vetenskapsrådets senaste satsning betonar just en sådan anställning.
• Samtidigt kunde anhörig- och medföljandestödet öka till forskare som åker iväg.
• Man skulle kunna göra en ytterligare satsning på kvinnors forskarkarriärer.
• En bättre anställningsordning för yngre forskare med nya anställningsformer som exempelvis biträdande lektor med större andel forskning och mindre andel undervisning, är ett sätt att skapa stabilitet i anställningen för yngre forskare.
Men framförallt måste vi synliggöra och problematisera forskarnas villkor och ta upp diskussionen om dem, anser Helena Pettersson.
– Här skulle till exempel SULF kunna vara initiativtagare genom att anordna en hearing om vad unga forskare tänker idag om sin framtida karriär, och vad de förväntar sig av sitt liv utifrån de professionella krav som forskningen ställer i relation till privatliv och livskvalitet.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv