UNDER TEMAT "Forskningsanknytning – hur gör vi i praktiken?" beskrev Ebba WittBrattström, professor vid Södertörns högskola, sina tre år som gästprofessor vid Humboldtuniversite tet i Berlin, där man "i praktiken" har villkor som borde väcka avundsjuka hos dem som är verksamma vid svenska lärosäten.
– Man undervisar mellan sju och tio timmar i veckan, det gör man i sju månader. Därefter är det paus från un dervisningen och gott om tid att forska, att befinna sig i arkiv, bibliotek och vid sitt skrivbord. Som lärare hinner man ladda batterierna och börja längta efter att möta studenterna igen.
– Professorer och lektorer har studentassistenter. I Tyskland anser man inte att lärarna ska behöva stå och kopiera, samtidigt som studenterna får extrajobb som de har nytta av i sin utbildning. Och ja, universitetslärarnas löner är betydligt högre i Tyskland.
EFTER SINA 33 ÅR som universitetslärare vid Stockholms universitet och Södertörns högskola, där Ebba Witt Brattström undervisat "på samtliga nivåer", lämnar hon åter Sverige, för en professur vid Helsingfors universitet, "jag står inte ut med det svenska hög skoleträsket".
Hon beskrev sina erfarenheter där lärare vid svenska universitet och högskolor pressas av en ökande under visningsbörda (med obefintlig tid till forskning) och tvingas undervisa i så dant där "man bara kan aningen mer än studenterna", vilket reducerar lärosäten till "ett bättre komvux". Ebba WittBrattström har också fått ytterligare inblick i svenska universitetslärares förutsättningar, genom att sitta i en beredningsgrupp för anslagsansökningar till Riksbankens Jubileumsfond.
Ansökningarna som ibland varit öppenhjärtiga vittnesmål om en outhärdlig arbetssituation, vilken den sökande enbart kunde komma ur, genom att få forskningsanslag.
– Det innebär att forskningsfinansiering blivit ett sätt att också finansiera utbrändhet, för lärare som inte längre orkar undervisa.
EN SKILLNAD I förutsättningar mellan Sverige och Tyskland är, enligt henne, studenterna.
– De har nödvändiga förkunskaper när de kommer till lärosätet, Tyskland har inte avskaffat kunskapsskolan. Det studenter inte kan får de ta reda på, vilket de också gör.
– Tyska studenter behärskar språket på akademisk nivå, vilket också gäller dem som har ett annat modersmål än tyska.
Hon beskrev också hur lärare och stu denter gått i samma demonstrationståg mot Bolognaprocessen med gemensam ma paroller om "mer bildning".
Finns det då inget som är sämre i Tyskland? Ebba Witt-Brattström nämnde "avsaknaden av institutionskök", men mer seriöst studenternas "alldeles för stora" respekt för sina lärare.
BJÖRN STENSAKER, PROFESSOR vid Oslo universitet, instämde i att Tyskland förvaltat en akademisk tradition väl, men menade att tyska lärosäten, i högre grad än svenska avsvär sig ansvar för studenterna.
Han fortsatte med en annan aspekt på studenter, relaterat till förändrade förutsättningar.
– De bästa bland dagens studenter är bättre än någonsin, de som är dåliga är sämre än någonsin tidigare. Det bidrar till krav på "elitutbildningar", samtidigt som grundutbildningen är den kassako som måste strömlinjeformas, för att maximera profiten.
– Skillnaden mellan anställda har också ökat, det har skapats ett akademiskt proletariat, bestående av dem som har tidsbegränsade anställningar, då man bara undervisar, vid sidan av de där "excellenta" forskarna som badar i pengar.
Han talade om de senaste decenniernas förändringar; "Kunskapssamhället" som ideal, studentavgifter och finansie- ringsproblem, samt delvis nya eller åtminstone större förväntningar, på sådant som "anställningsbarhet".
– I Norden har vi det fortfarande bra, jämfört med andra länder, men det innebär inte att det inte finns bekymmer.
För att upprätthålla och förbättra sambandet mellan forskning och utbildning menade Björn Stensaker bland annat att sektorn och lärarna själva måste ställa nya frågor.
– Varför definierar vi fortfarande "utbildning" och "forskning" som åtskilda begrepp? Kanske måste vi också titta närmare på de traditionella rollerna, som student och lärare" för att undersöka om de fortfarande är relevanta?
IRENE BERNHARD, universitetsadjunkt och doktorand vid Högskolan Väst, talade också om "roller" inom ett lärosäte, närmare bestämt hur väsentligt det är att disputerade lärare har en "inkluderade attityd", för att underlätta för icke-disputerade kolleger att delta i forskningsprojekt.
– Vi adjunkter undervisar mest, men enligt högskolelagen ska vi följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet, liksom utvecklingen i samhället och vi har rätt till kompetensutveckling.
Hon rekommenderade adjunkter att följa forskningen inom det egna ämnet, genom att delta i seminarier och genom forskarutbildning.
– Man ska sträva efter att delta i konferenser, man kan vara "utbyteslärare" inom Sverige och ge kurser tillsammans med en kollega på ett annat lärosäte eller med annan inriktning.
Den inkluderande attityden inom lärosätet kan också vara en fråga om pengar:
– Vi måste tillsammans sträva efter att det blir möjligt att som adjunkt få söka interna forskningsmedel, exempelvis som medsökande till disputerade kolleger.
