Hur skapar lärosätesledningar förutsättningar för god forskning?

Den intressanta och läsvärda SUHF-rapporten Research Quality and the Role of University Leadership av Håkan Carlsson, Åsa Kettis och Anders Söderholm, som presenterades på SUHF-konferensen ”Hur skapas högkvalitativ forskning”, problematiserar rubrikens fråga och klargör vissa grunder för hur lärosätesledningar kan stödja utvecklingen av goda forskarmiljöer. De menar också att man bör agera som ledning ifall någon forskningsmiljö inte fungerar väl. Dock är det inte alltid så lätt att avgöra vad som är en mindre väl fungerande forskningsmiljö. Dålig arbetsmiljö kan och bör arbetsgivaren alltid upptäcka och åtgärda men att identifiera vad som är dålig forskning är ibland svårare än att veta vad som är bra forskning. Anekdoterna kring forskningsgenombrott av olika slag är många, inte sällan relaterade till Nobelpristagare, och de handlar nästan aldrig om goda organisationer: Alexander Flemings odiskade bakterieodling, Barry Whites magsårsexperiment, hånet mot Dan Schechtman när han upptäckte kvasikristaller är tre exempel. Inte bara skulle ett gott arbetsmiljöarbete ha omöjliggjort de första två av dessa upptäckter. Whites tilltag att dricka Helicobacter pylori är väl möjligen till och med en fråga om vetenskaplig oredlighet? När det gäller hånet mot Schechtman kanske mer skulle kunna ha gjorts, i all synnerhet om det är sant att han faktiskt tvingades lämna sin institution på grund av upptäckten. Men även om det är lätt att raljera över dessa händelser i ett visst perspektiv belyser de några viktiga frågor när det gäller att organisera forskning, nämligen möjligheten att lämna plats åt slump och kreativitet, och möjligheten att utan repressalier få säga emot etablerade sanningar om man har goda vetenskapliga argument. Slump och kreativitet gynnas av möjligheten till det oväntade mötet och det oväntade mötet sker inte sällan, som flera påpekade på SUHF-konferensen, i det mångvetenskapliga mötet. Om detta är sant är dagens koncentration av starka forskningsmiljöer ett rent misstag. I stället för att låta begreppet kritisk massa betyda att många experter på samma ämne bör finnas på samma institution så borde vi låta det betyda att enheterna ska vara så små att man kan dela fikarum med forskare från helt andra områden. Något att tänka på när vi funderar över hur högskolesverige ska organiseras i små och stora enheter? Inte minst inom humaniora vore detta en reell möjlighet, även om det sannolikt kräver ett kollegialt ledarskap med uppgift att utveckla samarbetet över disciplingränserna. När det gäller möjligheten att säga emot etablerade vetenskapliga sanningar har vi i Sverige lång väg att gå. De många tidsbegränsade anställningarna tvingar nydisputerade att hålla sig väl med de som redan är etablerade på fältet. Den stora andelen externfinansierad forskning (enligt principen att bara det som vi redan innan vet är bra ska finansieras – hur man nu vet det!?) gör det svårare att komma med nya idéer eftersom de inte överlever det den brittiske professorn Don Braben i sina debattinlägg kallar ”peer preview”. Den seglivade fördomen att Tillsvidarefinansierade forskare slutar vara kreativa är inte precis en hjälp. SUHF-konferensen var intressant, men frågan om hur man skapar forskning av hög kvalitet är långt ifrån färdigbehandlad, vare sig inom akademin eller i det politiska samtalet.