Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Påtagliga förändringar när autonomi införs

När autonomireformen vid årsskiftet trädde i kraft i Sverige, hade Finland redan i ett år haft sin nya universitetslag. Att nydaningen varit besvärlig i bägge länder framgick vid ett svensk-finskt seminarium nyligen.

17 december, 2011
Universitetsläraren

DET POLITISKA MÅLET med såväl den svenska som finländska reformen var att ge universitet och högskolor större självständighet och ökad frihet.
Men medan dessa lärosäten i Sverige även framgent är myndigheter, har universiteten i Finland numera status som självständiga ekonomiska enheter.
– Man har alltså gått längre i Finland, påpekade professor Dan Brändström, som ledde seminariet vid Hanaholmens kulturcentrum utanför Helsingfors i början av oktober.
Professor Timo Aarrevaara vid Helsingfors universitet förklarade att det bakom den finländska förnyelsen fanns en lång utveckling, där universiteten sakta har frigjorts från statsmakten.
– Först under 2008 och 2009 presenterade utbildningsministeriet grunden till den lag som trädde i kraft första januari 2010.
– Efter närmare två år med den nya lagen kan vi se de strukturella förändringarna.
Men akademiska kulturer förändras i saktare mak och det kan dröja en generation innan de genomförts.
Att såväl Sverige som Finland nu genomför stora reformer är naturligtvis ingen slump. Seniorkonsult Lars Geschwind från Faugert & Co, gav ett internationellt perspektiv.
– EU-kommissionen vill att 40 procent av medlemsländernas befolkning år 2020 ska ha genomgått högre utbildning. Samtidigt efterlyser man ökad koppling till arbetslivet och betonar vikten av effektiv styrning och finansiering.
Faugert & Co har tittat på universitet i bland annat Nederländerna, Storbritannien och Schweiz.
– Även om där finns starka formella inslag av kollegialitet går utvecklingen mot "managerment", alltså mer makt till chefen.
– Vid en del brittiska universitet, med mycket högt ansedda akademiker, sade man rent ut att "Vi har kvar de kollegiala organen men de spelar inte längre någon roll"…

JUST DET KOLLEGIALA beslutsfattandet är en huvudfråga i samband med implementeringen av autonomireformen.
Här ges de enskilda lärosätena friare händer än tidigare. SULFs förbundsdirektör Git Claesson Pipping talade sig varm för den kollegiala modellen.
– Vår månghundraåriga tradition av kollegialitet gör att våra universitet mer liknar idéburna organisationer än företag. Vi måste fundera vilken av strukturerna verksamheten mår bäst av att likna.
– Påståendet att man i kollegierna mest sitter och försvarar sina egna intressen, har anförts som argument mot kollegiala system. Jag tycker det är en omogen syn.
– Man måste se nämndledamotskap som ett ledaruppdrag och, precis som när det gäller chefer vilka numera får ledarutbildning, utbilda nämndledamöter så att de förstår sin roll och kan ta sitt ansvar.
Git Claesson Pipping framhöll att det främst är vid de mindre lärosätena som det kollegiala inflytandet riskerar att minska.
– I sämsta fall innebär det då mindre inflytande, främst för studenterna. Argumentet att medbestämmandelagstiftningen skulle göra kollegiala organ onödiga, avfärdade hon.
– Det handlar om två olika spår. Vi kan som fackförbund inte ta ställning till akademiska frågor, utan de sköts kollegialt.
Camilla Georgsson, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, såg en klar risk för minskat studentinflytande i samband med autonomireformen.
– Studenterna kommer nödvändigtvis inte framöver att ha inflytande över vilka som väljs till deras lärare och det tycker jag är helt fel! För att studentinflytande ska kunna upprätthållas även i framtiden behövs det fasta strukturer, påpekade hon.
– Det handlar inte enbart om demokrati utan även om rättssäkerhet och kvalitet. De som är berörda av besluten som fattas måste kunna göra sig hörda.
– Avskaffandet av kårobligatoriet har redan minskat kårernas reella utrymme att påverka och vi ser indikationer på att den nya reformen ytterligare kan minska det.

MATTI PARPALA, GENERALSEKRETERARE på Finlands studentkårers förbund, ansåg att såväl de formella som reella möjligheterna att påverka förändrats i och med den nya universitetslagen.
– På det hela taget har de formella möjligheterna att påverka minskat, men i vilken mån man reellt kan påverka är avhängigt av respektive universitet. Det finns exempel på att påverkningsmöjligheterna ökat, men även på motsatsen.
Jorma Lehtimäki, vice ordförande i Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten, redogjorde för ett par undersökningar om hur förändringarna i Finland tagits emot av personalen.
– Inom universiteten pågår nu hela tiden saker på högre nivå, där personalen inte på minsta sätt kan påverka.
– I praktiken är beslutsfattandet längre bort från personalen än tidigare. I sin ledningsstil har universiteten gått i rakt motsatt riktning än vad som utlovats, fastslog han.
Sverker Sörlin, professor vid KTH i Stockholm, berättade att han för några år sedan var en klar anhängare av ökad autonomi för universiteten.
– Autonomi innebär ju att man hyllar friheten. Men samtidigt, den akademiska friheten är väl något staten redan lagstiftat om …
Sörlin menade att det funnits något ångestfullt över skapandet av reformen. – Detta är inget politikerna hållit brinnande tal för. Dessutom finns motsägelser. Man hävdar att man avreglerar, men detaljreglerar istället ibland.
– Jag sitter i Göteborgs universitets styrelse och där fick vi en dag veta att regeringen beslutat om sju nya platser på läkarlinjen …
– När man möter regeringar som intresserar sig för sådana detaljer kanske man börjar undra hur allvarligt talet om autonomi egentligen var.

VID DE FINLÄNDSKA högskolorna ska idag minst 40 procent av styrelsemedlemmarna vara externa och bland dessa utser styrelsen ordförande och vice ordförande.
Gustav Djupsjöbacka, rektor vid Sibelius akademin i Helsingfors, påpekade att sakkunnigorganisationer traditionellt leds genom diskussion och gemensamma överenskommelser.
– Vi har nu alltså en styrelse med såväl externa som interna medlemmar. Men därtill har vi en intern styrelse som ansvarar för den akademiska processen, uttalande i rekryteringsfrågor etcetera, och i den är ju det sakkunniga inflytandet garanterat.
– Jag ser autonomin som en lockande och hägrande möjlighet. Men en ganska kluven möjlighet, dels i förhållande till statsmakten och dels till egna akademiska kollegiet.
Tapani Kaakkuriniemi, ordförande för Forskarförbundet, berättade att man nu använder begrepp som "koncerner" om universiteten.
– Och det talas om "nedskärningar" och "nedläggningar" som handlade det om pappersindustrin.
Reformen i Finland har medfört, att personalen från att ha haft tjänster numera har anställningsförhållanden. Och istället för att förhandla mot Statens arbetsmarknadsverk förhandlar man nu mot "Bildningsarbetsgivarna", som tillhör samma centralorganisation som industrin.
– Som huvudförtroendeman vid Helsingfors universitet ser jag förändringarna. Vi får inte längre uppgifter om de anställdas löner, ej heller om grunderna för uppsägningar och informationen är sparsam vad gäller tidsbegränsade anställningar.

INGEGERD PALMÉR, tidigare rektor vid Mälardalens högskola samt Luleå tekniska universitet, menade att den verkliga autonomireformen i Sverige var den nya universitetsordningen 1993.
– Då fördes ju besluten ner i organisationen och det blev en mål- och resultatstyrning. Mentalt levde vi dock länge med de gamla reglerna. Palmér drog en lans för fortsatt kollegialt styre.
– Där finns ju sakkunskapen på djupet vad gäller den verksamhet som ska bedrivas. Men samtidigt kan det vara svårt för kollegiet att göra riktigt skarpa prioriteringar.
– Tyvärr finns inte riktigt tiden idag till diskussioner om vetenskapliga normer och kvalitet. Man har en väldigt ansträngd situation och det ska produceras poäng för kommande resursfördelningar.
Ingegerd Palmér berättade om hur hon under sin tid på högskolan systematiskt arbetat med att säkerställa studentinflytandet och gav följande råd:
– Gå igenom alla beslutsprocesser och se var studenternas synpunkter ska vara med och hitta former för det!

SÖREN VIKTORSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023