Forskare som lärare

SULF samlar just nu in uppgifter om autonomireformen från fackliga företrädare landet runt. Än är det för tidigt att uttala sig om slutresultatet, men några olika trender kan man i alla fall läsa ut. Till exempel tycker sig ett antal fackliga företrädare kunna förutse att lärosätets nya anställningsordning kommer att ange ”forskare” som en lärarkategori. Huruvida detta är ägnat att locka läsaren till förtvivlans tårar eller hysteriskt skratt må vara en fråga om personlig läggning, men befängt är det under alla förhållanden. I den tidigare gällande Högskolelagen angavs att alla professorer och lektorer normalt skulle både forska och undervisa. Det tyckte lärosätena inte om, ofta med hänvisning till de allt för små basanslagen för forskning. SULF har länge hävdat att basanslagen är för små, och inte minst att det inte är tydligt att de i tillräcklig utsträckning ska användas för att forskningsanknyta grundutbildningen. Men vi har också framhållit att lärosätena har ett ansvar för att fördela de forskningsresurser som trots allt finns – och som på senare år inte ens hunnit förbrukas – på ett sådant sätt att all undervisning bedrivs på vetenskaplig grund, med vetenskapligt aktiva lärare. Men när nu forskarna ska bli en lärarkategori kan vän av ordning fråga sig om inte de aktuella lärosätena gör en kullerbytta av närmast episka mått. Om det nu är tänkt att forskarna ska vara lärare, varför ska de då inte anställas som lärare, det vill säga lektorer? Om de ska forska och undervisa, varför ska de då vara utestängda från lärarkarriären – från befordran och från en titel som kan kännas igen även i kontakter med kolleger i andra länder? Ärligt talat: vill någon presentera sig som Researcher på den konferens där alla kolleger från resten av världen betitlas Lecturer eller Professor? Visserligen är Doctor också en titel, men vad säger den? Om nu forskarna ska vara lärare kanske de borde ges möjlighet att presentera sig som sådana också internationellt? Studenterna – och kanske framför allt de som är studentrepresentanter i en lärosätesstyrelse som fastställer en anställningsordning där forskarna är lärare – borde fråga sig vad det faktum att forskarna är lärare får för betydelse för studenternas inflytande på lärarrekryteringar, och vad den pedagogiska skickligheten kommer att få för betydelse vid tillsättning av forskare. Det borde vara självklart för varje lärosäte som fäster någon som helst vikt vid undervisningens kvalitet att studenterna har en självklar roll i lärartillsättningar – och att vid alla lärartillsättningar (även när lärarna är forskare) utvärdera den pedagogiska skickligheten. SULF har länge hävdat – från det utbildningspolitiska program som lades fast 2000 till det forskningspolitiska program som lades fast 2010 – att alla lärare ska vara vetenskapligt aktiva. Naturligtvis hyser förbundet den största respekt för att man kan inta andra ståndpunkter. Men en anställningsordning som gör forskarna till lärare utan att ge dem titeln, karriärvägen och den rätt till värdering av alla deras kompetenser som tillkommer en lärare, är bara löjlig. Som angavs i inledningen är det ett antagande att lärosätena kommer vilja ange forskare som en lärarkategori. Det betyder att lärosätena ännu inte fattat beslut i frågan. Så än finns det tid för förnuftet att segra.