Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Låt det normala vara att handledarna sätter betyg

Debattartikel av Dan Egonsson

13 december, 2011
Universitetsläraren

Den pedagogiska trenden i universitets-­ och högskolevärlden tycks vara att handledaren för kandidat-­ och magisteruppsatser inte ska vara examinator för de uppsatser hon handleder. ”Handledare och examinator bör inte vara samma person” står det exempelvis i Lunds universitets riktlinjer från 2008. Det främsta argumentet är att ett system med separerade funktioner blir mer rättssäkert för studenten. Jag tror att det är precis tvärtom och att det både ger rättvisare bedömningar och har andra fördelar om handledaren i normalfallet också är examinator. Nackdelarna med förslaget är för det första att examinatorn inte kan veta vad studenten fått för råd av handledaren. Som handledare är vi inte stöpta i samma form och det som för den ena handledaren är ett gott råd är ett dåligt för den andra. Och studenten ska inte behöva bli lidande för att hon rättar sig efter ett råd som examinatorn inte skulle ha gett. För det andra kan examinatorn heller inte veta hur mycket arbete studenten lagt ner på uppsatsen. Den som lagt ner mycket jobb och gjort vad hon kunnat bör kunna tilldelas en arbetsseger även om uppsatsen ligger på gränsen. Det är handledarens uppgift att se till att studenten förverkligar sin potential likaväl som att hon förverkligar sin uppsats. Denna potential vet examinatorn ingenting om. Examinatorn vet heller ingenting om hur mycket av idéstoffet i uppsatsen som kommer från studenten och hur mycket som kommer från handledaren. Självständighet och originalitet är centrala bedömningsgrunder. Handledaren ska inte pracka på sina idéer och sabotera studentens möjligheter att vara kreativ, men alla handledare vet att medan vissa studenter har idéer i överflöd så får man sitta och spåna med andra som inte riktigt vet vad de ska driva för tes. Det faktum att den som enbart är examinator knappast kan veta så mycket om detta är den tredje nackdelen. Den fjärde är att den bild som examinatorn får av studenten och vad hon egentligen menar med det hon skriver och hur mycket hon vet om sitt ämne förmodligen blir den bild hon får under det avslutande uppsatsseminariet. Alla studenter hanterar inte en seminariesituation lika bra och jag skulle tro att de som är nervösa för seminariet om det leds av handledaren kommer att vara ännu mer nervösa om det leds av en examinator som de vill göra ett gott förstaintryck på. Det är lärorikt att vara handledare och en av de saker jag själv lärt mig är att det som ser svagt ut eller verkar vara direkt fel i en uppsats kan bli starkt om man bara lyssnar på studentens argument. Det händer ofta att jag under handledarträffar blir överbevisad och tvingas inse att jag har fel i min kritik. Självklart kan sådant hända också under slutseminarier, men den situationen är som sagt annorlunda än ett mer informellt samtal på tu man hand med handledaren, och på ett seminarium har studenten oftast att hantera ett bombardemang av invändningar från flera håll. En femte invändning mot förslaget är att studenten åtminstone på mindre institutioner riskerar att få examinatorer som inte är lika insatta i ämnet som handledaren. Ett handledarkollegium är ett kollektiv som bör ha en bred sammantagen kompetens och ur en students synvinkel borde det vara en fördel att ha den handledare som är bäst insatt i ämnet. Om examinatorn är en annan men kommer från samma handledarkollegium kan hon följaktligen inte vara den som är bäst insatt i ämnet och därför ibland ha svårt att bedöma värdet av uppsatsen. Alla dessa problem kan självfallet examinatorn ta upp med handledaren på ett möte, men betydligt enklare blir det med ett system där problemen inte uppstår. Jag har en god vän som arbetar som förskollärare i Jämtland. Hon berättade för mig att man på hennes förskola satt upp en skylt där det stod: ”Vi låter aldrig manlig personal vara ensam med barnen”. Det finns vissa likheter mellan ett sådant underkännande av de manliga förskollärarnas professionalism och den underskattning av universitetslärarnas professionalism som jag menar följer av att deklarera att man inte låter handledare betygsätta. Förmågan att hålla isär den stödjande lärarrollen (vilket kräver empati och en vänskaplig relation till studenten) från rollen som myndighetsutövare (vid betygsättning och andra beslut som kräver att man distanserar sig från den enskilde som person) är väsentlig i det mesta av det vi gör som lärare, även i undervisningssituationen. De flesta av oss är bra på detta och jag tycker vi borde kunna få behålla ansvaret för att klara rågången även när det gäller uppsatser. Om studenten inte litar på sin handledare ska hon självfallet ha rätt att få handledaren utbytt eller få en annan examinator, det kräver rättssäkerheten. DAN EGONSSON Professor i praktisk filosofi Lunds universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023