Insänt

VI FYRTITALISTER som gick i den gamla gymnasieskolan minns ännu – om än inte med tårar i ögonen – den muntliga prövningen, ”muntan”, som föregick studentexamen. Allvarliga herrar och damer utsända från ett universitet någonstans ställde frågor om ens kunskaper i biologi, engelska, litteratur och annat. Man kunde faktiskt bli kuggad i muntan, fast det nog var ovanligt. I dagens utbildnings­väsende verkar det vara sällsynt att liknande nålsögon måste passeras med körkortsprovet som ett tydligt undantag. För en kandidat­ eller masterexamen räcker det mestadels att man klarat av ett antal föreskrivna kurser och därtill författat och presenterat (inte sällan med betydande lärarhjälp) en godkänd examensuppsats. Allt detta är gott och väl och kunde vittna om den bästa av världar. Problemet, om det nu finns ett sådant, är att det inte sällan är svårt att avgöra vad den godkända kandidaten själv presterat och vad som egentligen är handledarens verk. I doktorsavhandlingar hanteras ofta problemet genom att författaren i början av avhandlingen redovisar vad just han/hon bidragit med i de olika ingående artiklarna. Det är hederligt, men knappast en metod som lämpar sig inom grundutbildningen. Problemet skulle kunna formuleras på följande sätt: samhället har behov av utbildade människor men också av att känna en rimlig förvissning om att utbildningssystemen förmår leva upp till vad man betalas för att leverera. Alla universitet är medvetna om betydelsen av hög kvalitet i undervisning och forskning. Men förmodligen också om att vi lärare ofta ”hjälper till” lite väl mycket på grund av våra insikter om de ekono­miska realiteterna (läs studentgenomströmningen). Missförstå inte, naturligtvis ska vi lärare hjälpa våra studenter så mycket vi kan – till att stå på egna ben! Högskoleverkets ambition att regelbundet kvalitetsgranska verksamheten vid universitet och högskolor är lovvärd och ofrån­komlig. Man kan dock fråga sig om det nyligen fattade beslutet att detta ska ske genom stickprovsgranskningar av kandidat­ och masteruppsatser är bästa vägen att göra det på? Det vore överraskande om granskningen inte resulterade i att examens­uppsatserna blev bättre än tidi­gare utan att detta nödvändigtvis behöver innebära en förbättrad utbildningskvalitet. Den som rät­tat examensuppsatser i många år vet att skillnaderna mellan dem är mycket stora, från lysande till tämligen ordinära. Det är ett obestridligt faktum att människor har olika förmåga att uttrycka sig väl i tal och skrift. För att ta ett exempel från mitt eget område, kemin, har jag genom åren mött många utmärkta kemister som knappast varit några utpräglade stilister. Lyckligtvis är det inte heller nödvändigt inom kemin; vi har vårt eget internationella språk – grundämnesbeteckningarnas och de kemiska reaktionsformlernas – som omedelbart förstås av alla med kemisk utbildning. Däremellan behövs inte sällan bara lite språkligt klister, tillspetsat uttryckt. (Det finns förstås kemister som är utmärkta skribenter, Berzelius var en av dem.) Den gamla studentmuntan fungerade nog aldrig som den var tänkt på grund av respon­dentens ungdom. Men tanken på ett slutprov, då man faktiskt måste visa vad man lärt sig, var knappast fel. Kanske är det i den riktningen vi bör fundera när vi söker kriterier för att utvärdera utbildningskvalitet. Puddingen bevisas som bekant genom ätandet. PER-OLOV KÄLL Professor i Oorganisk kemi vid Linköpings universitet