DET UTSPELET GJORDE Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, riksdagsledamot och vice ordförande i näringsutskottet, när Mälardalens högskola i maj samlade till debatt kring forskning och regional utveckling under den aningen drastiska samlingsrubriken ”Hjärnbrist”.
Ja, som så ofta när forskningens förutsättningar diskuteras hade man alltså valt en spektakulär rubrik, betydligt mer ovanligt var inslaget av renodlad politik i form av Maria Wetterstrands offensiv mot Utbildningsdepartementet.
Wetterstrand, som också är styrelseledamot i Mälardalens högskola, menar att Utbildningsdepartementets anslagskriterier missgynnar tillämpad forskning, innovation och högskolors samarbete med kommuner och lokalt näringsliv.
– Jag uppfattar att jag företräder en åsikt som finns i Näringsdepartementet, men inte i Utbildningsdepartementet.
Måltavla för Wetterstrands kritik var alltså Utbildningsdepartementet som i panelen representerades av statssekreterare Peter Honeth. Han ställde sig frågande till Maria Wetterstrands beskrivning om en tudelad forskningspolitik och hävdade istället att samarbetet mellan de två departementen ”numera är mycket väl fungerade”.
Det politiska inslaget i form av kritik och gliringar mellan regeringen (Peter Honeth) och oppositionen (Maria Wetterstrand) höjde debatttemperaturen, men evenemanget som anordnades i riksdagens förstakammarsal blev också en mer traditionell diskussion om resurser och prioriteringar, med journalisten Willy Silberstein som moderator.
INITIATIVET TILL DEBATTEN kom alltså från Mälardalens högskola som i samband med debatten presenterade ”En vitbok i färg – tio inlägg om svensk forskningspolitik”.
I debatten var ett genomgående tema högskolornas samarbete med och betydelse för (främst de regionala) företagens konkurrenskraft. I inledande och avslutande filmer visades avskräckande respektive goda exempel på möjliga resultat av samarbete mellan Mälardalens högskola och regionala samarbeten med näringsliv och institutioner.
Åke Svensson, VD för intresseorganisationen Teknikföretagen, talade om behovet av ett ”Fuglesangperspektiv”, som ska påminna om att 99,8 procent av jordens befolkning bor och verkar utanför Sverige.
– Det gör att de svenska företagen är beroende av en öppen världsmarknad. Nya rön och teser räcker inte, det finns ett behov av en brygga som bättre kopplar samman industri och akademi.
– Jag tror på en sådan brygga och på kluster som bygger kunskapstornen ännu högre och som fungerar som magnet för forskare.
Helena Malmqvist, forskningssamordnare på ABB, talade om ett bra svenskt forskningsklimat, ”det är därför ABB väljer att växa här” och påminde om att företag måste få ut bästa möjliga forskning för investerade pengar.
Karin Röding, som tillträdde som rektor för Mälardalens högskola i april i år, talade om ”mismatch” mellan å ena sidan snabb omställning till nya måttstockar och ökade krav på fler disputerade lärare och å andra sidan otillräckliga forskningsresurser.
– Det är varje rektors uppgift att argumentera för mera resurser, men resurserna räcker inte till att alla lärare ska kunna forska, kommenterade Peter Honeth.
Röding förtydligade att det hon avsett var fler lärare med vetenskaplig kompetens, inte att alla ska forska.
KARIN RÖDING ÄR också en av de sex rektorer som inför debatten och presentationen av vitboken skrivit en debattartikel i Ny teknik, där man bland annat kräver ökade forskningsresurser genom att ersättningen till varje helårsstudent höjs från 8000 till 25 000 kronor. Kravet kommenterades av Peter Honeth som orealistiskt, ”den höjningen skulle kosta 1, 6 miljarder” och fastslog att ”forskningsresurser inte ska utgå ifrån antalet studenter eller boende i regionen”.
Karin Röding talade då om de ”enorma summor” av forskningsmedel som de stora universiteten får över eftersom de inte hinner använda pengarna, något som ”sticker i ögonen” på mindre och fattigare högskolor.
– Överskotten är ett problem, men det är inte så enkelt att man kan ta pengar från de stora universiteten och ge till de mindre högskolorna, blev Peter Honeths svar.
Maria Wetterstrand återkom till att regeringens forskningspolitik ”missgynnar samarbete med näringslivet” och Peter Honeth å sin sida menade att ”staten måste ta ansvar för nyfikenhetsforskningen”. Han uttryckte också förvåning över vad han uppfattade som Wetterstrands maningar till mer av styrning av forskningspolitiken:
– Vi brukar ju annars få kritik från oppositionen, som ansett att det förekommit för mycket politisk styrning.
EFTER DEBATTEN BER jag Peter Honeth och Maria Wetterstrand vidareutveckla sina respektive ståndpunkter, med anledning av det intensiva och ovanliga inslaget av mer renodlad (parti)politik i ett sammanhang som annars ofta kännetecknas av konsensus.
– Jag är lite förvånad över att Maria Wetterstrand gick ut så hårt, Miljöpartiet brukar ju normalt ha en mer balanserad syn och tala för både innovation samt fri forskning, säger Peter Honeth.
– Jag är också förvånad över den entydiga näringslivsinriktningen som Wetterstrand gav uttryck för.
Peter Honeth säger att regeringens uppfattning är att det generellt är bra med samarbete mellan högskolor och lokala företag.
– Men små högskolor kan ibland få ett alltför nära samarbete med det lokala näringslivet, då finns risk att man inte uppnår det som alltid måste gälla; att forskningen måste vara av hög kvalitet. Det är inte bara Maria Wetterstrand som talar för tillämpad forskning och samarbeten med företagen, håller innovationslobbyn på att överrösta lobbyn för autonomi och fri forskning?
– I vart fall förekommer just nu en våldsam betoning av innovation, kanske laddar man upp inför den kommande forskningspropositionen…
– Men det kommer många synpunkter i den andra riktningen också från universitet och högskolor, Vetenskapsrådet och IVA för att nämna några, säger Peter Honeth.
– Och utan den fria forskningen kommer det inte heller att finnas någon behovsstyrd forskning. Han upprepar också att det inte finns någon splittring mellan departementen, utan att regeringen har en enda forskningspolitisk linje.
– Det hindrar inte att departementen kan ha olika infallsvinklar, men vi brukar kunna komma fram till något gemensamt, utan alltför stora problem.
MARIA WETTERSTRAND STÅR dock fast vid sin uppfattning om att regeringen håller sig med två olika spår i forskningspolitiken och att dessa spår, enligt Wetterstrand, snarare betecknas av kollisionskurs, än av samarbete:
– Utbildningsdepartementet gynnar de stora universiteten och den traditionella forskningen, medan Näringsdepartementet står för en modern politik som gynnar samarbete mellan högskolor och näringsliv, säger Maria Wetterstrand som hävdar att det finns en konflikt mellan å ena sidan Centerpartiet (som ansvarar för Näringsdepartementet) och å andra sidan Folkpartiets Utbildningsdepartement.
– Folkpartiet har bestämt sig för att Sverige ska få ett Nobelpris och så lägger man alla resurser på det.
Maria Wetterstrand efterlyser också en politik för högre utbildning som är mer inriktad på arbetsmarknad samtidigt som hon försäkrar att det inte är samma sak som att lägga en anställningsbarhetsaspekt på all utbildning.
– Nej, så menar jag verkligen inte, ett av mina egna favoritämnen var för övrigt fornisländska. Hon menar inte heller att mer näringslivsnära forskning skulle hota fri forskning och autonomi.
– Lärosätena skulle tvärtom bli mer självständiga utan styrningen från Utbildningsdepartementet och mer fria att välja att samarbete, med företag eller kommuner.
Maria Wetterstrand är som vice ordförande i näringsutskottet och styrelseledamot i Mälardalens högskola ett exempel på något som ofta ifrågasatts, politikernärvaron i lärosätenas styrelser.
– Jag har faktiskt själv tänkt på det och undrade från början om det skulle anses OK.
– Jag menar att det är en annan sak om man tillhör ett parti som sitter i regeringsmajoritet, i så fall skulle jag ha avböjt att sitta i styrelsen för Mälardalens högskola.