FRÅGAN OM SMÅSPRÅKEN kan delas upp i två delar. Den första delen är de språk som kan räknas som nationella minoritetsspråk, finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska (samtliga dialekter), romani chib och jiddisch. 2006 delade man upp de språken mellan ett antal universitet. Ett problem var att två språk inte hade någon forskningsanknytning i Sverige; romani chib som tilldelades Linköpings universitet och jiddisch som Lund tog hand om.
De ämnena fick extra medel.
– Linköping har sedan dess haft seminarieverksamhet för romani chib och i Lund har man byggt upp jiddisch så att man snart kommer att få kandidatnivå, säger Eva Wiberg, prodekanus för området för humaniora och teologi vid Lunds universitet.
Den andra delen av språkfrågan är vad som hände efter att den så kallade krysslistan slopades.
För att det skulle finnas bredd och kvalitet i språkundervisningen vid landets lärosäten upprättade regeringen vid 1980-talets början en lista, krysslistan, där ansvaret för ett antal språk fördelades mellan lärosätena.
I mitten på 2000-talet hade listan blivit inaktuell och slopades.
I samband med det fick SUHF ett uppdrag att se över situationen för språken och bildade en arbetsgrupp med rektor för Stockholms universitet, Kåre Bremer, som ordförande. För att kartlägga situationen bad arbetsgruppen fakulteterna att svara på frågor om antalet studenter, lärarstaben och forskningen.
Men SUHF har ingen beslutanderätt utan det är fakulteterna som kan agera, så frågan gick vidare till den årliga Humanistiska fakultetskonferensen. Eva Wiberg, som då var dekan för språk- och litteraturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, var med i SUHF:s arbetsgrupp och drivande när fakultetskonferensen kom överens om hur språken ska hanteras.
Överenskommelsen omfattar enbart fakulteterna vid universiteten. Högskolorna har inga småspråk utom Högskolan Dalarna som har kvar flera små språk på grund av distansutbildning.
– Upp till kandidatnivå fungerar utbildningen i Dalarna väldigt bra, men på masternivå behöver man assistans av andra lärosäten, som italienska i Lund, säger Eva Wiberg.
2006 VAR SITUATIONEN för småspråken allvarlig, vid flera lärosäten hade antingen språkämnen lagts ned eller hotades av nedläggning.
Frågan togs under flera år upp vid den Humanistiska fakultetskonferensen.
2009 fattade man beslut om samarbete, framförallt om forskarutbildningen.
Man kom överens om och fattade beslut om samarbete inom fyra ämnesområden, och då inte bara språk; etnologi, slaviska språk, främst ryska, antikens kulturoch samhällsliv samt klassiska språk.
– Det är inte bara i Sverige som exempelvis ryska och polska är ett problem, det är en liknande situation i Nordamerika, Australien, Nya Zeeland … Idag vill alla läsa kinesiska, få vill läsa ryska, säger Eva Wiberg.
Ett genomgående problem för småspråken har varit att undervisningsmiljöerna är så små, med få studenter, få lärare och få doktorander på varje institution.
Framgångsreceptet som den nationella konferensen enats om är att komma överens om att samarbeta nationellt, med gemensamma handledarkollegier, nationella studieplaner för forskarutbildningen och seminarier för doktorander i nationell miljö.
– Och vi varken kräver eller avsätter mer pengar för ett långsiktigt samarbete, utan vi vill göra mer med de resurser vi har, säger Eva Wiberg och tillägger att även om prislapparna för bland annat humaniora höjs under de båda kommande åren, så vill man naturligtvis få till stånd en ännu större satsning från regeringen än den som gjorts.
Hon påpekar att det inte är helt enkelt att samarbeta nationellt inom små ämnen. Man har till exempel konkurrerat om samma tjänster i många år.
– Lärarna och forskarna ska ha en stor eloge att de gjort det så bra. Jag känner mig stolt att vi har kommit så här långt; att vi gör något och inte bara sitter och gnäller. Det är en stor framgång.
NÄSTA HUMANISTISKA fakultetskonferens äger rum i mitten på juni i år, vid Luleå Tekniska Universitets campus i Piteå. Då ska man summera och se över hur det går med samarbetet.
Då kan man överblicka var det fortfarande finns problem med småspråken och också kunna ta nästa steg och börja samarbeta på master-och kandidatnivå.
– Även om vi bara kan få igång ett samarbete på masternivå är det ett stort steg framåt, säger Eva Wiberg.
Man har också planer på att börja samarbeta kring fler ämnen som modern hebreiska. Och man ska också försöka enas kring samarbete i andra, större ämnen. Ett ämne som tyska har visserligen blivit större på senare år, men skulle stärkas av samarbete mellan olika institutioner.
Eva Wiberg menar att även om man fått till samarbete på den nationella nivån får man inte glömma den internationella nivån, som kontakter med språkets värdland genom bland annat internetkurser och hjälp med handledning.
Och man kan inte greppa över allt.
– Vår nation är internationellt sett ganska liten och vi kan inte ha undervisning i alla språk. Men det är klart vi behöver afrikanska språk, slaviska, romanska, nordiska och även flera andra språk.
Språkmiljöerna är nu generellt stabila, menar Eva Wiberg, men visst finns det problem. Sverige kommer dock att ha kvar kompetens inom alla språk som det finns undervisning i. Det är garanterat enligt det samarbete man har.
Om ett enskilt universitet inte mäktar med undervisningen är det nu inte tal om att plötsligt lägga ned ämnen, utan man tar upp det på Humanistiska fakultetskonferensen och försöker lösa situationen.
Men att läget är bra betyder inte att det inte kan komma problem längre fram.
– Det var ett hemskt läge 2006– 2007 med liten studenttillströmning och nu spelar konjunkturen in att det kommer fler studenter. Men vi vet att studentkullarna kommer att minska om några år och då tror jag att det kommer att bli samarbeten kring fler ämnen.
PER-OLOF ELIASSON
