– DET FINNS ETT ANTAL förmögna personer som bara väntar på att bli kontaktade.
Det säger Henrik Pompeius vid avdelningen för externa kontakter vid Stockholms universitet, där han ansvarar för fundraising.
Han ger alltså en positiv bild av potentialen gällande lärosätenas utsikter att få externa medel genom donationer från privatpersoner, privata stiftelser och företag.
Man kan vidare säga att det råder stor enighet om att behovet av privata medel, som i form av donationer, tilltar eftersom man inte kan förlita sig alltför mycket på att den offentliga finansieringen ska öka.
Behovet har under senare år resulterat i att allt flera lärosäten bygger upp fundraising-organisationer för att aktivt skapa kontakter mellan akademi och ett förhoppningsvis givarvilligt näringsliv.
Samtidigt är donationer och fundraising ett område som, enligt Henrik Pompeius, präglas av viss tröghet och en del förutfattade meningar.
– En av de seglivade myterna är att donatorer kräver att få en byggnad uppkallad efter sig, men då tänker man sannolikt på donationsklimatet i USA, i Sverige är den sortens krav inte vanliga.
Henrik Pompeius menar dock att det har skett en förändring de senaste åren, bland annat genom att donatorer och givare har blivit ”mer proffsiga” i sina kontakter med forskarvärlden.
Han nämner Barbro Osher som ”isbrytare” i samband med Bernard Osher-stiftelsens donation 2005, som innebar att Karolinska Institutet fick 43 miljoner för forskning inom integrativ medicin.
Han tror också att det i någon mån är en generationsfråga, att det inte finns samma motstånd eller beröringsskräck hos å ena sidan yngre VD:ar och å andra sidan yngre forskare.
– Men fortfarande finns det givare som är överdrivet försiktiga, de vill inte klampa in i den akademiska världen och det har inte heller funnits naturliga länkar mellan näringslivet och universiteten.
Forskarna å sin sida beskriver Henrik Pompeius som ”duktiga på att se problem”. Inte så att man inte vill ta emot pengar, utan snarare genom att man utgår ifrån att det bara är vissa forskningsområden och lärosäten som kan komma ifråga.
– Många tror att donationer är förbehållet KI med sin medicinforskning och KTH med sina industrikontakter.
– Trots att det finns påtagliga bevis på att också andra forskningsfält, inom humaniora, är intressanta för donatorerna, som när familjen Erling Perssons stiftelse donerade 70 miljoner till modevetenskapen vid Stockholms universitet.
ATT OLIKA FORMER av privata donationer redan är en etablerad del av lärosätenas finansiering framgår av Högskoleverkets statistiska analys ”Privata sektorn – viktiga finansiärer av forskning och utbildning på forskarnivå vid svenska lärosäten”.
Analysen som sammanställdes i början av året visar att den sammanlagda privata finansieringen 2009 uppgick till cirka 15 procent av lärosätenas totala intäkter för forskning (29,7 miljarder). Vilket innebär en privatfinansiering i nivå som är jämförbar med USA och som överträffar de flesta EU-länder.
Finansieringen från företag utgör 1,3 miljarder, lika med 4,4 procent av lärosätenas intäkter, vilket ligger under EU-genomsnittet som är knappt sju procent. Däremot satsar de svenska företagen på egen FoU i en omfattning som i förhållande till BNP är högre än i andra länder.
Företagen agerar också finansiärer via stiftelser som bildats enkom för donationsändamål, eftersom det är ekonomiskt förmånligt då stiftelser är skattebefriade.
Det är alltså stiftelser och andra organisationer som med 2,8 miljarder dominerar den privata finansieringen. Till stiftelserna räknas i Högskoleverkets sammanställning Riksbankens Jubileumsfond men inte de övriga offentliga forskningsstiftelserna, de som bildades med medel från löntagarfonderna.
AV FÖRETAGENS FINANSIERING av forskning utgör 45 procent så kallad uppdragsforskning, som är knuten till företagens näringsverksamhet och som innebär en beställning på utveckling av en produkt eller metod.
Företagen finansierar också adjungerande lärare och så kallade företagsdoktorander, år 2008 fanns enligt Högskoleverket omkring 200 lärare och 708 doktorander.
Fordonstillverkaren Scania är ett av de företag som finansierar företagsdoktorander. Man har också en tradition av att finansiera professurer samt av annan finansiering och samarbete med universitet och lärosäten. Hur mycket som Scania sammantaget avsätter är svårt att avläsa i exakta siffror.
– Det är inga hemligheter, utan beror på att vi inte särredovisar, säger Lars Stenqvist, utvecklingschef vid Scanias FoUenhet.
Han understryker att kontakter med och finansiering av forskning och utbildning är en ”prioriterad verksamhet”.
Den form som Scania föredrar är kompetenscentrum som bygger på samarbeten mellan industri, myndighet och akademin.
– Sverige har en unik konkurrensfördel genom att vi är bra på samarbete mellan industri, högskolor och myndigheter. Lars Stenqvist talar om en lång och väl fungerande samarbetstradition, en klassisk svensk modell.
Förutom industridoktorander kommer Scania framöver också att finansiera seniora forskare och högst sannolikt också nya professurer.
Man avser också att satsa på lägre utbildningsnivåer. Scania har lämnat in ansökan om att få driva egen friskola på gymnasienivå, med både praktiska och teoretiska linjer.
– Att finansiera utbildning och forskning är en nödvändig investering, utifrån företagets behov av både grundforskningsresultat och personal, främst ingenjörer.
MEDAN FÖRETAGENS SKÄL för att donera är tämligen uppenbara är det svårare att veta vad som förmår privatpersoner, enskilt eller via stiftelser, att vilja bidra med pengar till forskning och högre utbildning.
Finansiering av forskning i form av donationer från enskilda privatpersoner utgör, enligt Högskoleverkets analys, än så länge måttliga intäkter till universitet och högskolor.
Samtidigt är dessa intäkter svåra att mäta exakt då de räknas till kategorin ”övrigt” i lärosätenas ekonomiska statistik, tillsammans med ”oidentifierade intäkter”.
En annan svårighet när det gäller att avläsa den privata donationsviljan i pengar är att det med ”intäkter” menas förbrukade medel.
Högskoleverket påpekar i sin analys att det kan innebära att privata finansiärer kan ha betalat in pengar som ännu inte har omsatts i verksamheten.
– För den som har mer pengar än vad de själva och deras familjer någonsin kommer att kunna göra av med kommer kanske också insikten att ”den sista fracken inga fickor har”, man vill göra något konstruktivt med pengarna innan man dör, tror Henrik Pompeius.
– Det kan nog ofta helt enkelt handla om en längtan vi alla kan ha, att bli odödlig genom att lämna efter sig något som är bestående.
–Och universitetsvärlden är ju i hög grad något bestående, företag kan läggas ner och försvinna, men ett universitet kommer att finnas kvar om hundra år.
