Debatt

I mars 2011 fick cheferna för två av Europas mest kända handelshögskolor lämna sina poster. Howard Davies på London School of Economics valde att avgå när stora donationer till hans skola från den libyske diktatorn Muammar Gaddafi blev allmänt uppmärksammade. Ungefär samtidigt blev Copenhagen Business Schools rektor Johan Roos uppsagd efter en omstridd sammanslagning av skolans MBA-utbildning med en privat utbildningsstiftelse. Det som är intressant i dessa två fall är egentligen inte personerna eller de misstag de sägs ha begått. Davies och Roos har agerat i en miljö som förväntar sig ett snabbfotat och affärsmässigt akademiskt ledarskap. Om vi inte analyserar denna miljö och försöker hitta alternativa handlingsvägar, är risken stor att vi kommer se fler exempel på när de ”autonoma” och ”entreprenöriella” högskolorna trampar snett i jakten på marknadsandelar och jättelika donationer. Som ett led i pågående forskning om nya ledarskapsformer och akademiskt ledarskap gjorde vi nyligen en läsning av de utredningstexter som i somras ledde fram till riksdagsbeslutet om ökad autonomi för högskolorna – de statliga utredningarna Karriär för kvalitet och Självständiga lärosäten samt den resulterande propositionen En akademi i tiden. Vi vill här bidra till debatten genom att dela med oss av våra preliminära analyser och synpunkter. Ett genomgående tema är ledarskap och management som lösningen på högskolans framtida problem. Det starka, aktiva ledarskapet – som det utövas i näringslivet – är det som behövs för att fokusera högskolornas resurser och ta kontroll över verksamheten. Traditionella kollegiala former beskrivs på rakt motsatt sätt; som ineffektiva och oförmögna att producera skarpa beslut. En ordning där chefskap blir en egen karriär, avskild från huvudverksamheterna undervisning och forskning, ses som en bättre lösning än att låta det rotera bland professorerna. I kontrast till detta beskrivs den professionelle akademikern som en särling som bemöter all form av styrning med skepsis och förakt, som hävdar sin akademiska frihet in absurdum. I texterna hävdar man att det behövs mer ”administrativ frihet” – dvs ett ökat handlingsutrymme för de formella cheferna. Till exempel inskränker rätten till befordran den administrativa friheten och bör därför avskaffas. Akademisk frihet kopplas till bristande ansvarstagande, till organisatorisk suboptimering, till föreställningar om ”ad hoc-styrda forskarhotell” [sic!] Dagens chefer i högskolevärlden har själva blivit offer för den professionella akademiska kulturen, sägs det vidare. De har faktiskt rätt att avskeda forskare och lärare när arbetsbrist föreligger. De har också faktiskt rätt att kräva att folk skall vistas på arbetsplatsen, men eftersom de i grunden är lärare och forskare riskerar de dock att snarare artikulera sina kollegors vilja än att fatta obekväma beslut. Uppmaningen till dem är att ta ett fullödigt ”personalansvar” likt det i det övriga samhället och att avveckla verksamheter och anställda när så behövs. Intressant är att de nya autonoma högskolorna i den slutliga propositionen blev föremål för tre viktiga inskränkningar i sin maktutövning. Rekryteringen av professorer och lektorer skall fortsatt regleras i lag, liksom jämställdhetsarbetet och förekomsten av kollegiala beslutsformer. Den högste chefen får alltså inte fritt styra över rekrytering av nyckelpersonal, organisering av jämställdhetsarbete och utformning av den interna beslutsorganisationen. Är det en brist på förtroende från politikernas sida, eller en insikt om behovet av motvikter till det starka ledarskapet? Bortom mantrat om vikten av starka, aktiva ledare står det förvånansvärt lite om vad dessa förväntas göra. Inget sägs om varför just detta ledarskap skulle passa högskoleväsendet särskilt väl. Det refereras inga utvärderingar av högskolornas verksamhet, det sägs inget om vad som borde behållas, förbättras eller avvecklas. Det sägs inget om nya ledarskapsformer i kunskapsintensiva organisationer – trots att dessa är livligt studerade inom inte minst skandinavisk managementforskning sedan tidigt 1980-tal. Ledarskap och chefskap diskuteras enbart i termer av arbetsgivaransvar, personalhantering och karriärgångar, inte i termer av teamwork, inspiration och professionell utveckling. Inget sägs om externfinansiärernas de factostyrning av verksamhetens inriktning, eller om skillnader och likheter mellan olika högskolor och/ eller vetenskapsområden. Texterna säger väldigt lite om vad det nya ledarskapet skall leda till, än mindre om vad det inte får leda till. Vad är då våra förhoppningar och farhågor inför framtiden? Ja, i den bästa av alla världar blir det akademiska ledarskapet något som både uppvärderas och involverar fler aktörer än den enskilda chefen. Högskolorna utvecklas till ”leaderful organisations” där engagerade kollegor tar ansvar för sin och andras situation och verksamhet. Det är ledarskap i meningen ”socialt ansvarstagande” – som stöttar och förnyar de professionellas roll i det dagliga arbetet, som förmår artikulera och utveckla akademins unika roll i det moderna samhället. Ett ledarskap som utgår ifrån den vardagliga organiseringen av högskolans tre uppgifter och moderna rön kring hur de anställda bäst kan ges förutsättningar att utföra ett arbete i världsklass. Ett ledarskap som bidrar till att akademin ses som ett attraktivt ställe att arbeta på för alla, oavsett kön eller etnicitet. Ett ledarskap som andra samhällssektorer kan inspireras av och ta till sig. Alternativet är i värsta fall en utveckling i linje med händelserna i London och Köpenhamn, mot ett ledarskap som importerar näringslivets avarter (men inte dess fördelar) till högskolorna. Ett ledarskap som fokuseras kring starka, självrådiga chefer med ingen eller ringa koppling till utbildning och forskning, kring produktion av affärsplaner, strategier och regelverk. Ett ledarskap som hanterar högskolorna som vilken offentlig tjänsteproduktion som helst snarare än som samhällets kritiska kunskapsresurs. Ett trendkänsligt ledarskap som skapar drag under galoscherna genom djärva investeringar och grandiosa projekt – och som samtidigt dränerar kärnverksamheten på resurser och uppmärksamhet. Ett ledarskap där chefslöner och bonusar skjuter fart uppåt och (kill)kompisar rekryteras till nyckelbefattningar i slutna processer. Hur vi vill ha det? Ja, det är upp till oss själva. Varje dag. MARIANNE EKMAN RISING, gästprofessor MONICA LINDGREN, professor JOHANN PACKENDORFF, docent, Universitetslektor ANNIKA VÄNJE, Forskare KUNGL TEKNISKA HÖGSKOLAN SKOLAN FÖR INDUSTRIELL TEKNIK OCH MANAGEMENT