Debatt

Alla kan inte vara professorer

Autonomireformen ger landets lärosäten möjlighet att ta bort rätten till professorsbefordran. SULF driver aktivt kampanj mot detta. Det är anmärkningsvärt med tanke på de negativa konsekvenser och den befattningsskevhet befordringsreformen medfört. I och med att en lektor efter sakkunnigprövning befordras till professor och således får mer tid för forskning, mister institutionen en stor del av vederbörandes undervisningstid. Att utlysa en ny lektorstjänst innebär en risk eftersom en ny lektor med hög kompetens, som egentligen är önskvärd, i sin tur kan ansöka om befordran till professor. Därför drar sig särskilt små ämnen för att nyanställa och lägger ut undervisningen på diverse timanställda som arbetar under otrygga anställningsformer. Detta bidrar till att undervisningskvalitet i viss mån negligeras. Som en av våra lärosätens främsta uppgifter måste undervisningen prioriteras högre. Argumentet för befordran är huvudsakligen att hög kompetens bör premieras. En person vars kompetens kan likställas med en lärostolsinnehavares bör tilldelas en rättmätig titel, hävdar man. Den argumentationen är märklig med tanke på att det i samhället i stort ofta finns fler kompetenta till såväl en utbildningsplats (exempelvis läkarutbildningen där till och med lottning förekommer) som tjänster. Ett företag kan bara ha en VD, en myndighet bara en generaldirektör och så vidare. Det viktigaste argumentet mot befordran är att den eftersträvade jämlikheten bara är ett spel för gallerierna. En befordrad professor har mindre forskningstid än lärostolprofessorn. När dennes tjänst utlyses söker därför befordrade professorer vid samma lärosäte ofta denna. Varför skulle de göra det om de nu var jämbördiga? Skillnaden består alltså ändå i slutändan. Jag pläderar inte mot professorskompetensen i sig. Lärostolar har på många ställen blivit en raritet och en ändstation efter många år i trogen tjänst. Därför behöver fler inrättas. Motivationen att som lärostolsinnehavare söka sig till en annan lärostol måste öka. Det främjar mobiliteten och utbytet mellan lärosätena. Därtill behövs ett ytterligare steg på karriärstegen mellan lektor och professor, exempelvis någon form av forskningslektorat. Lektor måste för undervisningens skull få vara den befattning den var avsedd för, det vill säga en forskningsanknuten men främst undervisande tjänst som är möjlig att få relativt snart efter disputation. Det skall därför inte vara en direkt språngbräda till professur. Däremot måste det självfallet stå lektorerna fritt att meritera sig vidare och i konkurrens söka ”forskningslektorat” och professurer. CAMILLA AMFT, Doktorand i tyska vid Uppsala Universitet


Kategorier: Arkiv