Debatt: Oavlönat akademikerarbete kanske en stridsfråga – igen

Jag blev ombedd att kommentera två nya böcker om rysk historia vid ett seminarium på IVA. Arrangör var ett forskningsinstitut med inriktning på Östeuropa, vid ett av innerstadsuniversiteten. Jag frågade om arvode utgick. Nej, lät den ekonomiansvarige vid forskningsinstitutet meddela, ”för föreläsningar och liknande” betalar man ej. Det är en smula besynnerligt. Om jag blivit tillfrågad att vara moderator vid samma tillfälle, hade jag lätt kunnat kvittera ut 15 000 kronor. Då hade jag inte behövt läsa böckerna. Sådant förekommer, fråga mig. Om jag varit tv-kändis, hade jag kunnat begära och få det dubbla. Det finns de som öser på med mer. Hur jag vet? Det är vad man kallar branschkunskap. Omgivningen avrådde från att ställa upp gratis, men jag fann ämnet och personsammanhanget intressant, så jag tackade ja. Till mig själv sa jag att jag behöver ju inte de där pengarna, det är tiden som är en knapp resurs för mig, och just den där eftermiddagen var det blankt i kalendern. Men jag tog kontakt med chefen för ett fristående forskningsinstitut (som tidigare hade klandrat mig för att ta för litet betalt för mina tjänster) och han sa att det här är ett jätteproblem inom akademin. Ledande universitetsföreträdare, skrev han, är beredda att betala vad som helst för externa tjänster – men inte att betala för de egna. Med andra ord, skrev han: de är beredda att betala för omslagspapperet men inte för paketet och vad det innehåller. De betalar för prat, inte för tankar. De sänker statusen på den egna verksamheten. Det går särskilt ut över juniora forskare som ännu inte har tjänst. Och det är ingenting de påtvingas, det är någonting de själva bidrar med. Sedan gick jag vidare och fick en uppsjö av färska exempel på akademisk snålhet mot akademiker. Jag vistas ju själv i en akademisk miljö – utan att gudskelov behöva underordna mig några uppifråndiktat – och där råder den egendomliga ordningen att massor av tid i och utom de många tjänsterna måste läggas ned på att söka pengar för att verksamheten alls ska fungera. Det finns, gudbevars, också en beställning på att forskare på olika sätt ska kommersialisera sitt arbete och sina forskningsresultat. Då går det bättre för Sverige – lyssna på statsrådsorden! Men då är det alltid någon annan som ska betala. När akademiker gör ett jobb åt akademin, utöver vad som kan förväntas av dem, då är det stopp, då ska de vara gratisarbetskraft. Vad har hänt? Förr fick man i alla fall ett par symboliska professorstimmar för att man höll ett seminarium på en universitetsinstitution! Oavlönat akademikerarbete var en stridsfråga i akademikerfackens barndom. Kanske håller det på att bli det igen. ANDERS BJÖRNSSON Chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds


Kategorier: Arkiv