Jag vet inte riktigt när svenska liberaler började betrakta den demokratiska staten som den största fienden till högskolornas frihet, medan däremot odemokratiskt styrda organisationer – bolag, stiftelser, råd – började betraktas som frihetens främsta vänner. För mig ter sig resonemanget ologiskt, demokrati borde vara en bättre förutsättning för frihet än auktoritärt styre, men Daniel Tarschys, liberal och professor med gedigen kunskap om offentlig förvaltning, som jag själv för övrigt ofta med förtjusning tagit del av, kan säkert hjälpa mig med detta.
NÄR DET GÄLLER kunskaper om offentlig förvaltning så börjar nog Tarschys’ bli ålderstigna. Utvecklingen inom högskolesystemet går inte i riktning mot ökad frihet, som han skriver, utan mot ökad styrning och kontroll. Forskare tillmäts inte längre kompetensen eller den strategiska förmågan att själva bestämma vad de ska forska om eller vilken typ av doktorer de ska få utbilda. Lärare tillmäts inte längre friheten att bestämma över vilka utbildningar som ska ges, och de antas heller inte ens ha den mest basala förmåga att kvalitetssäkra dem. I de nya ekonomistyrningssystemen ska varenda aktivitet en anställd företar sig rapporteras uppåt. Högskoleledningarna deltar alltså med liv och lust i denna utveckling mot mer styrning och kontroll; ja, i själva verket styr de den, för ”staten” är synnerligen underbemannad på det här området. Tilliten till forskares och lärares kompetens att själva bestämma över vilken verksamhet som ska bedrivas vid högskolor och universitet har inte varit så låg sedan fördemokratiska tider. Väl att märka är däremot att tilliten till granskarna och styresmännen – anonyma EU-organ med karakteristiskt gåtfulla beteckningar som ENQA, EUA och EURASHE och karakteristiskt oåtkomliga för demokratisk insyn och kontroll, högskolebyråkrater, ackrediteringsbyråer samt i någon mån politiker – förefaller gränslös.
HARVARD ÄR ”FRITT” på grundval av sina resurser. Avkastningen från Akademiska Hus kommer knappast att garantera sådan frihet för svenska högskolor under de närmaste seklerna, i stället drivs vi alltmer i armarna på odemokratiska aktörer och regionala intressen.
Högskolorna i Sverige fick ökad ”frihet” genom högskolereformen 1993. Resultaten vet vi idag: forskarnas självständighet har blivit mer kringskuren och grundutbildningen får ta det som blir över (inom humaniora och samhällsvetenskap cirka 25–30% av anslaget) när lokaler, byråkrati etcetera tagit sitt. Decentraliserat ansvar verkar tyvärr ofta leda till utarmad kärnverksamhet; idén om att den inneboende ”godheten” hos lokala och regionala makthavare är större än hos statliga förefaller inte alls hålla.
Motorn bakom hela det styr- och kontrollsystem som utvecklas inom högskolor såväl som inom andra storskaliga verksamheter (se till exempel Karl Ydéns avhandling om det svenska försvaret, ”Kriget och karriärsystemet”, 2008), där även större industrikoncerner är delaktiga, ja, kanske till och med ledande, är det karriärmässiga incitamentet att lämna kärnverksamheten bakom sig – grundutbildning är exempelvis den mest ansträngande verksamheten vid högskolan, som Daniel Tarschys nog vet av egen erfarenhet på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
TARSCHYS VERKAR GÖRA felslutet – obegripligt för en statsvetarprofessor som åtminstone borde känna grunderna i organisationsteorin – att delegerat ansvar och decentralisering är liktydigt med ökad frihet för alla. När man är fri så väljer man och huvudargumentet för Tarschys är att högskolorna med hans förslag kan välja vem de vill samarbeta med. Men ”högskolorna” är inga monoliter; de som kommer att vara fria att välja är våra chefer.
Att tala om en ökad frihet, utan att i sin utredning anföra ett enda förslag för förstärkt kollegialt inflytande vid högskolorna är verkligen magstarkt. Så rädd är tydligen Tarschys för kollegialt beslutsfattande att dagens fördärvliga ordning med majoritet av ”allmänrepresentanter” i styrelserna måste bestå (efter många kontakter med styrelseledamöter vid min egen högskola anser jag att de gott kan ersättas med en skylt visandes ”tyvärr har jag inte satt mig in i frågan”); att utse vår egen rektor ska vi inte heller ha rätt till. I vilka organ anser Tarschys att vår kollegiala ”frihet” att lägga upp den egna verksamheten ska utövas?
Eller har han förläst sig på Rousseau och tror att det är en uniform och jämlik allmänvilja som kommer att göra sig gällande vid styrningen av högskolan? Frihet utan demokrati är tyvärr den starkes frihet.
PATRIK HALL
Docent i statsvetenskap vid Malmö högskola
