Autonomi eller frihet – från förbundstidningens ledare

I Daniel Tarschys utredning Självständiga lärosäten argumenteras för ökad självständighet för universitet och högskolor. Frågan är inte enligt utredaren ”om en större frihet för lärosätena är önskvärd utan hur en sådan ska gestaltas”. Här har självständighet bytts ut mot begreppet frihet. Den akademiska friheten hyllas med rätta som viktig inte bara för akademiker och intellektuella utan som ett omistligt värde för hela samhället, skriver Barbro Biström, 3:e vice ordförande i SULF.

I Daniel Tarschys utredning Självständiga lärosäten (SOU 2008:104) argumenteras för ökad självständighet för universitet och högskolor. Frågan är inte enligt utredaren ”om en större frihet för lärosätena är önskvärd utan hur en sådan ska gestaltas” (sidan 66). Här har självständighet bytts ut mot begreppet frihet. Den akademiska friheten hyllas med rätta som viktig inte bara för akademiker och intellektuella utan som ett omistligt värde för hela samhället. I betänkandet heter det att ”Vetenskapens frihet är en avgörande förutsättning för det kulturella klimatet, för demokratins hälsa, för ekonomins dynamik och för hela samhällets utvecklingsförmåga” (sidan 65). Den akademiska friheten, som den kommer till uttryck i forskares rätt att fritt välja problem och metod samt att fritt publicera sina resultat, likaväl som i studenternas frihet att skaffa sig kunskaper och färdigheter, måste självfallet bejakas. Hur ska då dessa friheter bäst garanteras?

UTREDNINGENS FÖRSLAG går i korthet ut på att skapa självständiga lärosäten, som inte längre ska vara statliga myndigheter. En ny offentligrättslig organisationsform gör lärosätena till egna juridiska personer som kan äga fastigheter, ta emot donationer, skriva avtal med andra aktörer, men också ta fullt ekonomiskt ansvar. Därmed kan de också försättas i konkurs, något som inte behandlas så ingående i utredningen: ”Det får förutsättas att staten som yttersta garant för den högre utbildningen i en sådan situation ser till att nödvändiga överenskommelser träffas mellan berörda parter” (sidan 218). Konsekvenserna kan bli att universitet och högskolor får ägna kraft och möda åt att se till att finansieringen fungerar, att marknadsföringen är lyckosam och att man kan ställa upp med skickliga förhandlare när nya avtal ska tecknas med staten.

DÅ SAMHÄLLET ÄVEN i fortsättningen ska vara huvudfinansiär av forskning och utbildning, kommer redovisningskraven också att finnas kvar på ungefär samma sätt som hittills. Hur ska annars skattebetalarna veta att pengarna används på rätt sätt? Redovisningsbördan kommer inte att minska. Universitet och högskolor har enligt högskolelagen i uppgift att utbilda och forska. Blir utredningens förslag verklighet kommer nya uppgifter till. Om man anser att förvaltningen av högskolor tar en alltför stor del av anslagen, är det endast en bråkdel av vad det kommer att kosta att ha en administration som kan bedriva effektiv fastighetsförvaltning, arbeta kvalificerat med finansiering och tillhandahålla skickliga avtalsförhandlare. Även om lärosäten har kompetensen, kommer en betydande arbetsinsats att krävas för dessa nya administrativa uppgifter. Dessutom föreslås att varje lärosäte ska hitta på egna läraranställningar och utforma egna anställningsordningar, utan vägledning av högskoleförordningen. Det riskerar att bli mindre resurser över till att forska och utbilda. Istället för akademisk frihet för lärare, forskare och studenter innebär utredarens förslag institutionell frihet för lärosätena.

BARBRO BISTRÖM
#:e vice ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv