Hon säger att det har varit ett privilegium att de senaste fem åren få fördjupa sig i en fråga som länge har intresserat henne.
– En av orsakerna är att jag alltid har tillhört en minoritet, som finlandssvensk i Finland och i Sverige som utrikesfödd.
Hon har också umgåtts mycket med andra minoriteter i Sverige och säger att hon sedan länge har fått insyn i och förståelse för hur det är att bli behandlad på ett särskilt sätt, beroende på exempelvis utseende eller namn.
– Men i min avhandling har jag inte haft ett diskrimineringsperspektiv, utan istället ett pedagogiskt perspektiv, på betydelsen av etnisk bakgrund i ett undervisningssammanhang.
Utmana tidigare kunskap
Thérèse Hartman beskriver sin övergripande frågeställning som ”högskolans roll som aktör för ökad jämlikhet och demokrati”.
Hennes teoretiska ramverk och utgångspunkt grundar sig på ”en feministisk-
frigörande-demokratisk pedagogik”, med fokus på ”connected teaching”, med avsikt att ”utmana tidigare kunskap och syfta till ny, gemensam kunskap” och ”banking education”. Hon har intervjuat lärare och studenter vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet – fem studenter som antagits via alternativt urval, fem reguljärt antagna samt nio lärare som har fått förhålla sig till studenternas utsagor. Utifrån detta vill Thérèse Hartman ”beskriva och förstå processer och sammanhang där etnicitet och klass har betydelse, i studiemiljön och i undervisningen”.
Inspirationen till avhandlingen fick hon från en insändare i Uppsala universitets personaltidning Universen där en lärare vid juridiska institutionen kritiserade beslutet att anta studenter via alternativt urval, där ett av kriterierna var utrikesfödda föräldrar.
Universitetets beslut om alternativt urval var i linje med de utbildningspolitiska målen. Thérèse Hartman utgår ifrån propositionen ”Den öppna högskolan” (2001/02:15) och det betänkande, ”Mångfald i högskolan” (SOU 2000:47), som föregick propositionen. I dessa framhålls att etnisk och social mångfald bland studenterna höjer kvaliteten på undervisningen, att det ger fler perspektiv, erfarenheter och uppfattningar som bryts mot varandra.
Hon pekar också på den politiska ambivalensen kring detta, om huruvida alternativt urval är ett sätt att påverka snedrekryteringen. Thomas Östros som var utbildningsminister och ansvarig för förutnämnda betänkande och proposition sade två år senare att han bestämt var emot etnisk kvotering: ”Det har inget stöd hos befolkningen. Antagningar måste göras efter erfarenhet och kunskap. Det finns bättre vägar att öka mångfalden”.
– De som verkar enligt budskapet i propositionen tyckte att de följde de utbildningspolitiska riktlinjerna, både HSV och flera lärosäten tolkade förändringen i Högskoleförordningen som att kvotering var möjlig.
Ett tydligt exempel är Uppsala universitet som kan sägas ha följt proposition och politiska propåer men som dömdes för diskriminering i det uppmärksammade fallet där studenter med högre betyg än de alternativt antagna, stämde universitetet då de fick avstå platser på juristutbildningen, till förmån för alternativt rekryterade studenter. Och för närvarande befinner sig SLU i tingsrättsförhandlingar, anklagade för att ha diskriminerat kvinnliga studenter då manliga studenter, för könsbalansens skull, fått förtur till veterinärutbildningen.
Thérèse Hartman beskriver i sin avhandling ”en aktuell solskenshistoria”, hur president Barack Obama själv skrivit om att han har haft fördel av positiv särbehandling, något som sällan eller aldrig nämns i svenska mediers återgivning av president Obamas framgångssaga och förverkligande av den amerikanska drömmen.
Mål värt att sträva efter
Thérèse Hartman är övertygad om att målet, mer heterogena studentgrupper, är värt att sträva efter, liksom om att ensidig betoning av meriter, betyg och högskoleprov, inte förändrar snedrekryteringen till utbildningsprogram med högt söktryck.
– Högskolans roll som en kraft för social förändring och utjämning gynnas inte, vilket går ut över lärosätets demokratiska roll. När jag arbetat med det här blev jag förvånad över att systemet så ensidigt gynnar barn till välutbildade föräldrar. Trots att social snedrekrytering har varit omdiskuterat och känt sedan 1940-talet och länge funnits på politikens agenda.
Av hennes intervjuer framgår att den heterogena miljön kan uppfattas som ett problem, hon beskriver studenter som känner hinder för att delta i seminariediskussioner, som är rädda för att ”säga fel”.
– Den rädslan och osäkerheten hör ihop med hur läraren uppför sig, hur läraren reagerar och beter sig. Lärarna anstränger sig inte alltid för att tillvarata möjligheterna med en heterogen studiegrupp.
Vad hände med studenters tendens att förhålla sig upproriskt mot sina lärare?
– Ja, en av lärarna som jag intervjuat och som har lång erfarenhet beskriver det som att studenter idag i högre utsträckning vill bli ”matade”.
Begränsad tid för undervisning
Thérèse Hartman tror att en förklaring är att tiden för undervisning är så begränsad, om man bara har sex undervisningstimmar i veckan är den tiden för värdefull för att ägna åt annat, än det strikt studie- och därmed yrkesinriktade.
– Men det finns också lärare som tycker att det är roligt, som menar att de alternativt rekryterade tillför nya perspektiv och att det blir mer intressanta diskussioner.
Finns då inte risken att de alternativt rekryterade förväntas tillföra något slags mångfaldsnytta, att dessa studenter måste legitimera sin närvaro med just något annorlunda, ”färgstarkt”? Lite som att invandrare ses med blidare ögon om de introducerar spännande grönsaker och kryddor?
– Så får det inte vara, det får ju absolut inte handla om någon exotisering! Problemet är att man utgår ifrån att det är vita medelklassbarn som är normen, istället för att utgå ifrån att högskolan är för alla.
I sin avhandling skriver hon om det önskvärda i att alla studenter som individer, ”självet”, ska kunna vara en del av kunskapsprocessen.
Men vad händer då med den där vite medelklasstudenten, om hon eller han uppfattar att det perspektiv de tillför är mindre intressant, bara det gamla vanliga? Eller skyddas deras självkänsla av att de utgör normen?
– Nej, man måste självfallet se det som att alla ges möjlighet att tillföra något.
Är man för mångfald förknippas det ofta med etnicitet.
– Men en av de studenter jag intervjuade tyckte att det skulle vara förtur också för svenska studenter som inte har akademikerföräldrar.
Problem med språket
Ett område som beskrivs som problematiskt är språket, några lärare talar om att de alternativt rekryterade har problem med språket.
– De studenter som jag intervjuat säger att de aldrig har haft problem med språket, alla utom en har gått hela sin skoltid i Sverige. Naturligtvis måste de tillägna sig ett fackspråk, för att kommunicera med andra jurister, säger Thérèse Hartman som också reflekterat över att lärare i alla tider klagat över att just deras studenter har ett så uselt språk.
Hon räknar med att hennes avhandling kan få kritik, det vill säga inte bara från opponenten.
– Jag räknar med reaktioner som att man tycker att vi har ju harvat så mycket i det redan, om social och etnisk mångfald, måste vi börja nu igen…
På frågan om vad hon själv ser som det viktigaste med mer heterogena studentgrupper, alternativ och breddad rekrytering, svarar hon att det både är en tillgång i undervisningen och en förutsättning om högskolan ska vara för alla.
– Det är en fråga om synsätt, om balans mellan meritokrati och demokrati, om man ser utbildning enbart som utbildning eller också som en kraft för social förändring.
MARIELOUISE SAMUELSSON
