Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Ingen vågar räkna ut vad utbildning kostar?

Nog är det nästan en ödets ironi att principen om full kostnadstäckning tillämpas för alla ändamål – för lokaler till och med med vinst för statskassan – utom för huvudändamålet: Högsta kvalitet i utbildning och undervisning.

1 juni, 2009
Universitetsläraren

Den reflektionen gör Carl-Gustaf Andrén, professor emeritus i teologi, rektor för Lunds universitet mellan 1977 och 1980, Universitetskansler mellan 1980 och 1987 och därmed med mångårig erfarenhet av lärosätenas strukturer och förutsättningar, ekonomiska och andra.
Reflektionen har han formulerat i en studie om hur anslaget till grundutbildningen används. Studien har gjorts för historiska institutionen vid Lunds universitet, men är i hög grad tillämplig på andra ämnen, vid andra universitet och högskolor.
Studien belyser vad man skulle kunna kalla en den högre utbildningens prislappsfobi. För det kan förefalla både irrationellt och paradoxalt i en tid av mätningar och värderingar, studentpeng och helårsersättning, att ingen riktigt vet (eller vill veta) vad bra utbildning kostar, räknat i kronor och ören.

På eget bevåg med stöd
Det är inte första gången Carl-Gustaf Andrén fördjupar sig i frågorna. Förhistorien till hans studie går tillbaka till 1993. Då hade han gjort magisterprövningar runt om i landet, bland annat i samband med tillkomsten av Mitthögskolan (nuvarande Mittuniversitet). Högskoleledningen återkom och bad Carl-Gustaf Andrén göra en omstrukturering först av humaniora och samhällsvetenskap, därefter gick han igenom ekonomin.
– Jag fick en genomdragning av en mycket duktig ekonom och skrev två sidor om hur utbildningsanslaget fördelade sig. Jag gjorde en dragning inför styrelsen och föreslog att de skulle vända på kuttingen, det vill säga först ta reda på vad utbildningen kostar.
Mitthögskolans styrelse var i princip positiv, men gjorde ingen ändring, dock spreds undersökningen över landets lärosäten.
– Och i fjol när latinets ställning var hotad här i Lund frågade någon om det inte var dags att påminna om undersökningen från Mitthögskolan och publicera den igen.
Carl-Gustaf Andrén invände att materialet vid det laget var gammalt, men han uppmuntrades då att istället göra en ny undersökning, nu med utgångspunkt i Lund och historiska institutionen.
– Jag gjorde studien på eget bevåg, men med mycket stöd!
Han har haft stor nytta av egna erfarenheter, från centralt beslutande, institutioner och inte minst av administration. Men varken han eller någon annan har någon entydig eller enkel förklaring till varför det har blivit så att utbildning finansieras efter att de administrativa kostnaderna har fått sitt.
– Och varför är det omöjligt att konkurrensutsätta allt utom administrationen?, undrar Carl-Gustaf Andrén.
Han påpekar också att i den strategiska planen för Lunds universitet för perioden 2007–2011, under rubriken ”övergripande mål”, fastställs att ”högsta kvalitet i utbildning och forskning är det övergripande målet”.
Målformuleringar och ambitioner som Lunds universitet knappast är ensamt om.

Stora skillnader i anslag
Carl-Gustaf Andréns studie undersöker hur utbildningsanslaget används och visar på ”en oerhörd spännvidd” mellan olika utbildningsområden vid Lunds universitet.
Lägst är ersättningsbeloppet per student för humanistiska, teologiska, juridiska och samhällsvetenskapliga områden, med 39 181 kronor, högst för media med 496 250 kronor. I vissa fall har han haft lätt att se motiven till skillnaderna. Konstnärliga utbildningar kräver mer av individualiserade lärarinsatser. Där är också, liksom inom laborativa områden, behovet av särskild utrustning och material stort.
Men varför är det så stora ekonomiska skillnader mellan å ena sidan humanistiska, teologiska, juridiska och samhällsvetenskapliga områden och å andra sidan områdena för undervisning och bibliotekarie- och journalistutbildningarna?
– En förklaring till skillnaderna är gammal tradition. På 1960- och 70-talen satsade man på medicin och teknik. Och lärarutbildningen hade då många timmar, det skars ned, men mycket blev kvar.
Men det finns alltså inget underlag för fastställandet av beloppen. Och från senare år finns inga redovisningar för motiven till hur avvägningarna görs. ”Kursplaner behandlar ingående frågor om innehåll och inriktning, men redovisar inte vad detta konkret betyder utifrån undervisningsmoment och lärarinsatser”. Ingen vet heller varför spännvidden mellan olika utbildningsområden är större i Sverige än i andra jämförbara länder.
– Det har blivit finare att satsa på forskning än på utbildning, som om inte undervisningen är basen för forskning, säger Carl-Gustaf Andrén som i sin position som universitetskansler hade arbetat mycket på att få upp forskningsanslagen, men som också kring 1985 uppvaktade departementet för att understryka att undervisningen fick för lite pengar.

Utretts med jämna mellanrum
Och underfinansieringen har med jämna mellanrum utretts och konstaterats. I sin studie ger Carl-Gustaf Andrén ett historiskt perspektiv. Från införandet av den så kallade automatiska lärartilldelningen 1959/1960, till 1977 och ett nytt system där de detaljreglerade -organisationsplanerna försvann.
1993 var det dags för ännu ett nytt resursfördelningssystem, där varje -läro-säte fick ett samlat anslag för grundläggande utbildning, som bland annat ledde till ”studentpengen”. Bakgrunden till det nya systemet var Högskoleutredningen och den så kallade Grundbulten. Där hade man konstaterat att undervisningsvolymen för studenter inom humaniora, juridik och samhällsvetenskap ”är mindre än vad som rimligen bör betraktas som en rimlig basnivå för akademisk undervisning”.
Men som Carl-Gustaf Andrén visar i sin studie; den lovvärda ambitionen att rätta till detta, bland annat genom att bygga resurstilldelning på bestämda grundmoment förverkligades inte fullt ut, fördelningen kom istället att präglas av tidigare praxis och tradition.
När detta system granskades i ”Högskolans styrning – en utvärdering” (SOU 2000:82) hade undervisningsinsatserna räknat i timme per student minskat till långt under Grundbultens rekommendationer. Vilket dels berodde på otillräcklig lönekompensation, dels på att lärosätena fått nya ofinansierade uppdrag, som betraktas som framsteg, men som utan finansiering gör lärosätena till de egna framstegens fångar.
– En aldrig så välkommen befordringsreform innebär att utbildningsanslaget ska räcka till nya professorslöner, det vill säga att den duktige lektorn befordras men också bestraffas i form av otillräckliga undervisningsresurser, säger Carl-Gustaf Andrén.
I utredningen från 2000 påvisades också att humaniora, juridik, samhällsvetenskap och teologi svarade för nära femtio procent av platserna, men bara erhöll tjugofem procent av utbildningsanslaget, en nivå som ansågs ligga ”under smärtgränsen”. Naturvetenskap och teknik hade cirka trettiofem procent av studenterna, men fick nära femtio procent av utbildningsanslaget.

Många har inte en aning
När Carl-Gustaf Andrén varit ute och redovisat sin studie har det gått upp för honom att ”det är förvånande många på lärarsidan som inte har en aning om detta”.
Och han tror att det finns en prislappsskräck i styrelser och ledning. Om man från början klargör vad undervisningen verkligen kostar, vad professorn kostar, vad seminarierna kostar och vad det kostar att höja antalet lärartimmar står det, naturligtvis, klart att det handlar om mycket pengar.
Han tycker definitivt att Utbildningsdepartementet måste ta sig en funderare över hur man ska vända systemet, ”inte rubba det, utan istället förbättra det”.
– Men det är ändå på rektors- och styrelsenivå som förändringen måste börja. SUHF måste bestämma sig och det ser ut att finnas förutsättningar för det, jag tycker att det verkar vara en trend nu, att lärosätena håller ihop, att de vill konkurrera gemensamt, internationellt, istället för med varandra.
Vid hans eget universitet har rektor Per Erikson visat intresse för studien och Carl-Gustaf Andrén kommer att föreslå honom det han föreslagit andra: Att testa det omvända systemet inom några få områden.
– Jag har alltid varit optimist och jag tror att förändring är möjlig. Det kan ta tid, men i det här fallet behöver det inte vara så tidsödande, säger Carl-Gustaf Andrén, väl medveten om att svårigheten inte ligger i att få fram vad undervisningen kostar, däremot att det kan vara svårt att få lärosätena och i förlängningen politikerna att våga titta på den faktiska prislappen.

MARIELOUISE SAMUELSSON

MLS

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023