Idéhistorikern Rangnar Nilsson vid Göteborgs universitet granskar i sin doktorsavhandling ”God vetenskap” hur man definierar god vetenskap inom tre akademiska ämnen. Hon har analyserat vad som anses viktigt i sakkunnigutlåtanden vid tillsättandet av professorstjänster från två perioder, 1950–1970 och 1985–1995.
Ämnena – litteraturvetenskap, statsvetenskap och fysik – är valda för att representera humaniora, samhällsvetenskaperna samt naturvetenskap, teknik och medicin.
Skillnaderna är tydliga och stora.
Litteraturvetenskapen är materialcentrerad, det mest intressanta är vilket material man valt att studera. Till stor del handlar utlåtandena om hur väl metoden gör rättvisa åt materialets säregenhet.
Man bedömer alltså metoden utifrån materialet.
– Under den tidigare perioden var det viktigt att studera ett värdigt material, alltså tillräckligt bra litteratur.
Men det har förändrats under årens lopp. Under den senare perioden är det inte lika viktigt att det är den stora litteraturen som studeras.
– Det kan också vara en god merit att ägna sig åt marginaliserad litteratur – att lyfta fram litteratur som inte fått sin rätta plats i historien.
Statsvetenskap är däremot metodcentrerad, det mest intressanta i sakkunnigutlåtandena är vilken metod man använder.
– Att statsvetenskapen är så metodcentrerad kan höra samman med att när den moderna statsvetenskapen växte fram åren kring 1950 skedde det genom att låna in vetenskapliga metoder från den amerikanska samhällsvetenskapen, säger Rangnar Nilsson.
Fysik är däremot resultatorienterad, det intressanta är vilka resultat man fått.
Fysikämnet har en nära anknytning till den tekniska utvecklingen och samhällsutveckling som ett politiskt projekt.
– Det finns en tydlig koppling till att lösa samhälleliga problem. Detta fick förnyad aktualitet genom den revolution som atomforskningen innebar under -tiden efter andra världskriget.
Förutom resultatinriktning är det viktigt inom fysiken att koppla samman teori och empiri.
– Det har att göra med att fysiken tidigt delades i en teoretisk och en experi-mentell gren. Och det är viktigt att de inte förlorar kontakten med varandra. Inom de andra studerade ämnena är det i allmänhet samma forskare som behandlar både teori och empiri.
Bevara svenska kulturen
Rangnar Nilsson tar upp de olika ämnenas skilda samhällsuppdrag.
Litteraturvetenskapens traditionella syfte är att förmedla kunskap om den stora svenska litteraturen, dels direkt till allmänheten, dels genom att utbilda lärare för det allmänna skolväsendet.
– Litteraturvetenskapens rötter går tillbaka till ett nationalromantiskt projekt att bevara den svenska kulturen, säger hon.
Fysikens samhällsuppdrag är explicit att vara nyttig, ge vetenskapliga rön som ligger till grund för hur man bygger broar, valsar stål eller konstruerar mobiltelefoner.
Dessutom ingick det i fysikämnets uppdrag att utbilda kompetent arbetskraft till näringslivet och lärare till läroverken, förklarar hon.
Statsvetenskap har inte någon koppling till en uppdragsgivare på samma sätt och är inte en utbildning med sikte på ett specifikt yrke. Ämnet har en inomvetenskaplig orientering och ett ointresse för att kommunicera med det omgivande samhället, menar hon.
Det kan hänga samman med att ämnet är en relativt ung disciplin där professionella forskare från början satt agendan. Mycket har handlat om att staka ut akademiska revir. Kommunikation med det omgivande samhället har inte varit intressant. Att statsvetare gärna och ofta deltar i debatten med debatt-artiklar och liknande verkar inte väga tungt vid tjänstetillsättningar, noterar hon.
Inom litteraturvetenskapen är det däremot meriterande att förmedla sin forskning till allmänheten och delta i offentliga debatter, skriva Understreckare och liknande.
– I den litteraturvetenskapliga självbilden är det viktigt att föra ut det man gör.
Fysiken intar en tredje ståndpunkt. I själva forskningen görs det knappast några försök att kommunicera till en allmänhet, men det är intressant och meriterande att skriva populärvetenskap.
Olika traditioner
Också i sitt förhållande till internationalisering har de olika disciplinerna helt olika traditioner.
Litteraturvetenskapens fokus är på svensk litteratur och avhandlingsspråket är svenska.
– Litteraturvetenskapen ser som sitt ansvar att studera svensk litteratur, ingen annan tänker ju göra det.
Statsvetenskapen har också varit märkbart ointresserad av internationalisering. De flesta statsvetare studerar svenska förhållanden även om det förekommer komparativa studier. Under den period Rangnar Nilsson studerat publicerade man sig i huvudsak på svenska och sakkunnigutlåtandena lyfte inte fram internationella publiceringar under perioden fram till 1995.
– Efter det har det skett en förskjutning mot publicering i internationella vetenskapliga tidskrifter och på 2000-talet fokuserar statsvetenskapen uteslutande på internationell publicering på engelska.
I fysikdisciplinen har man under hela den undersökta perioden haft internationella kontakter. Men medan det i början av 50-talet förekom sakkunnigutlåtanden på svenska och tyska övergick de snart till att bli enbart på engelska.
– En faktor bakom fysikens internationalisering var att forskarna inom fysik snabbt blev många och mycket specialiserade, så för att få en kritisk massa måste de leta internationellt för att hitta kollegor som sysslade med samma sak.
Under perioden 1985–1995 publicerar sig fysiker enbart på engelska i internationella tidskrifter.
Stora konsekvenser
De olika ämnenas skilda publiceringsstrategier får stora konsekvenser för ämnena när de konfronteras med den ökande användningen av kvalitetsbedömning genom kvantitativ mätning av publicerade arbeten och citering, framhåller Rangnar Nilsson.
Sådana mätmetoder premierar publicering av många artiklar i internationella tidskrifter. Det uppmuntrar till att dela upp forskningsresultaten i flera olika artiklar. Då kan forskaren dessutom citera sina tidigare artiklar och få upp citeringsfrekvensen.
Statsvetenskapen har under 2000-talet anpassat sina publiceringsstrategier.
– Statsvetenskapen är mer anpasslig. Den accepterar att internationella publiceringar är bra mätinstrument.
Men litteraturvetenskapen har inte anammat samma strategi, förutsättningarna för att föra ut svensk litteraturforskning internationellt är små. Förutom avhandlingarna måste man i så fall dessutom översätta litteraturen och det skulle bli mycket stora projekt.
– Också för att skriva litteraturvetenskapliga artiklar om svensk litteratur för en internationell publik krävs ett större arbete. Om artiklarna ska bli begripliga utanför sitt kulturella sammanhang, måste även både studieobjekten och deras sammanhang förmedlas i texterna. Det blir en stor skillnad jämfört med när man skriver för en svensk publik. Så ett kvalitetsmått som använder internationell publicering som måttstock blir synnerligen orättvist, anser Rangnar Nilsson.
PER-OLOF ELIASSON
