Debatt och debattsvar

Lunds universitet har antagit följande policy:
Lunds universitet skall förstärka sin position som ett internationellt ledande och forskningsintensivt universitet /…/
I ”Utkast till strategisk plan” betonas det att universitetet är en internationell organisation, där all verksamhet skall bedrivas med internationell öppenhet och i ett internationellt perspektiv. Studenter på såväl grundutbildningsnivå som på forskarnivå erbjuds att studera utomlands under en begränsad period; en möjlighet som många studenter tar tillvara. Samtidigt söker sig utländska studenter till Lunds universitet för att bedriva studier eller forskning. I denna internationella miljö, torde det vara av godo om även lärarna bereddes möjlighet att dels ta del av den omskrivna internationella öppenheten samt att det sågs som en merit att ha vistats vid ett utländskt lärosäte under en längre tid. Flertalet policydokument vid Lunds universitet understryker vikten av internationalisering.
Dikten är emellertid långt från verkligheten. De universitetslärare som under en period av sin yrkeskarriär väljer att vara verksamma vid ett utländskt lärosäte, tenderar att glömmas bort vid löneförhandlingar, och deras internationella meriter förbises i alltför hög grad. Den lärare som söker sig utomlands måste bland annat ordna med de flyttproblem som kan uppstå. Familjesituationen måste beaktas, samt integrationen i det nya landet, vilken inte alltid är helt smärtfri, beroende på vilket land det gäller. Till detta tillkommer diverse problem som berör universitetet: generellt sett går en lärare miste om RALS förhandligar om han eller hon är tjänstledig. Det finns ingen garanti för att lönen justeras till vad den skulle ha varit om läraren stannat kvar vid hemuniversitetet.

JAG HAR SJÄLV VARIT anställd utomlands i totalt tolv år, i tre olika omgångar under min tid som lektor och professor vid Lunds universitet och trots begäran har en omprövning av lönen aldrig skett. Genom de centrala och individuella förhandlingarna kan någon extra procents löneförhöjning erhållas varje år, men detta förfaringssätt medför att det kan ta tiotals år att komma upp till den ”berättigade” lönen, om så någonsin sker.
Stödet från SULF, Naturvetarförbundet, avdelningschefer och andra chefer har varit mycket lågt. Istället har det till och med varit svårt att få mer än sex månaders sammanhängande tjänstledighet. Dessutom har de medel som ”inbesparats” på grund av tjänstledighet under tiden använts för att fylla vissa hål i verksamheten eller anställa lektorer inom ledningens forskargrupper och därmed är återvändandet, av ekonomiska och planeringsmässiga skäl, inte alltid så välkommet. I själva verket finns det nämligen ofta inte längre medel på fakultet eller undervisning för att betala korrekt lön. Det har visat sig att det inte var självklart att anställning för forskning och undervisning utomlands var någon större merit som berättigade till justering av lönen efter återvändandet till Lunds universitet. Vidare var språkkunskaper i annat europeiskt språk än engelska inte av något större meritvärde. Det här framgår också av de enkätunderlag som sänts ut, där det ska anges externa medel, doktorander, disputationer, publikationer, med mera, men ingenting om utlandserfarenhet. Frågan som väcks är om avdelningschefer, prefekter och dekanus har blivit informerade om Lunds universitets policy och om hur den skall tillämpas?

DEN POLICY SOM Lunds universitetet eftersträvar vad gäller internationalisering verkar inte ha slagit rot och vi har kanske något att lära av Högskolan Väst och Högskolan i Borås, där återvändande lärare engageras i rådgivande organ för internationella frågor (Universitetsläraren, Jan. 2006). Under de 39 år jag varit verksam, har det på vår avdelning inte förekommit att någon annan, utom jag själv, arbetat utomlands och begärt tjänstledighet för detta. Gällande de professorer och lärare som är eller har varit verksamma har det under denna tid, mig veterligen, förekommit några sabbats-år i USA. Det är viktigt att framhålla skillnaden i att vara gästande lärare vid ett utländskt lärosäte, och att vara anställd vid ett utländskt lärosäte eller forskningsinstitution. En majoritet av -lärare som söker sig utomlands tycks ha gjort så i egenskap av gästande lärare, med bibehållen lön från Lunds universitet. Icke desto mindre är ovanstående inte mycket till internationalisering, och med de följder som drabbar den som söker sig utomlands i åtanke är det kanske heller inte något förvånande. I vetskap om att policyn för internationalisering inte funnits under alltför lång tid vid Lunds universitet, går det möjligen att ha överseende med att internationaliseringsaspekten inte varit högprioriterad tidigare. I dagsläget finns det emellertid inga ursäkter för att inte beakta och ta tillvara lärarnas internationella kompetenser. För att få intentionerna att fungera måste vissa hanteringsregler ställas upp, där lönen automatiskt justeras så att uteblivna RALS förhandlingar kompenseras. För de yngre lärarna kan dessutom utebliven pension -komma att bli av stor ekonomisk betydelse för dem i framtiden. Det är inte självklart att man får pension från andra landet. Exempelvis vid arbete för FN får man ingen pension om man inte arbetar över 7 år. De flesta anställningar avslutas vid 5–7 år eller tidigare. Detta skulle kunna kompenseras från universitetets sida.
Skall Lunds universitet vara ett erkänt universitet internationellt sett och kunna konkurrera på den internationella arenan, måste universitetets personal kunna våga söka sig utomlands.

ELIS HOLM
Professor i Radiofysik,
LUNDS UNIVERSITET

Svar till Elis Holm:

Internationella meriter ska belönas

Efter att på nära håll ha följt Bolognaprocessens arbete med mobilitet för studenter och lärare under de senaste åren håller jag med Dig om att skillnaden ofta är stor mellan ministrars (och högskoleledningars) principiella storstilade uttalanden och lärares och studenters verklighet. Den arbetsgrupp som förberedde mobilitetsfrågor inför ministermötet i London 2007, och där jag representerade de europeiska lärarorganisationerna, rekommenderade bland annat att mobilitetsfrågorna måste göras till en institutionell angelägenhet. Den rekommendationen byggde på ett konstaterande att internationaliseringsarbetet dittills alltför ofta varit beroende av enskilda eldsjälars insatser. Ett sådant individuellt förhållningssätt kan vara rimligt när det gäller internationellt forskningssamarbete, men när det gäller utbildning måste insatserna vara mycket mer systematiska och uthålliga för att få stort genomslag.

YTTERLIGARE ETT problem som förtjänar att lyftas fram i detta sammanhang är att pedagogiska meriter sällan kan hävda sig jämfört med vetenskapliga meriter. Detta gäller vid tillsättningar av lärarbefattningar, vid prövning för befordran och vid lönesättning. Den systematiska undervärdering av pedagogiska meriter, inklusive internationella erfarenheter, som sker i alla dessa sammanhang beror inte på att regelverket i högskoleförordningen är felaktigt utformat utan på hur det tillämpas på våra lärosäten. SULF:s kongress antog nyligen ett universitetspedagogiskt program som syftar till att lyfta fram dessa frågor för en bred diskussion inom högskolan.
Sammanfattningsvis menar jag att alla som är aktiva inom den svenska högskolan har ett stort ansvar att verka för att internationella meriter och erfarenheter tas tillvara i verksamheten och att de också belönas vid lärartillsättningar och vid löneförhandlingar. Detta förändrade förhållningssätt gäller i särskilt hög grad utbildningsområdet, men givetvis ska internationella forskningserfarenheter och samarbeten också uppmärksammas.

ANN FRITZELL
chefsutredare vid SULF:s centrala kansli


Kategorier: Arkiv