Ett livligt diskussionsämne i högskole- och universitetsvärlden dessa dagar är de system som införs för full kostnadstäckning på externa anslag. Detta innebär att anslag skall belastas fullt ut för alla lärosätets kostnader som går att hänföra till forskning. Vid det institut vid Göteborgs universitet, där jag för närvarande är anställd på 20%, gäller ett pålägg på 74% på alla externa anslag och inkomster från och med den 1 januari i år. För att få en bild över vilka konsekvenser detta medför för egen del lade jag in mina uppgifter i universitets kalkylmodell. Förutom lön och sociala avgifter lade jag till ett schablonbelopp motsvarande 10% av de totala lönekostnaderna för direkta omkostnader såsom resor, konferensavgifter, böcker, språkgranskning med mera. Kalkylen stannade på knappt 2 miljoner varav drygt 800 000 kronor avsåg det administrativa pålägget. Utslaget på en årsarbetstid på 2 000 timmar motsvarar den administrativa avgiften mer än 400 kronor timman. En kvarts kafferast kostar därmed mer än 100 kronor i administrativa avgifter. Min totala kostnad för att vara med på ett tvåtimmars seminarium blir 2 000 kronor om jag slipper att förbereda mig, det dubbla om jag till exempel behöver läsa det working paper som presenteras.
MIN ”SJÄLVKOSTNAD” kan till exempel jämföras med den avräkning jag får för att vara huvudhandledare som uppgår till cirka 24 000 kronor per år (vid fakturering mellan institutioner eller lärosäten). Med en timkostnad på 2 000 timmar räcker betalningen till en timmes arbete i månaden – under förutsättning att doktoranden blir klar på fyra år, för extra handledningsår utgår ingen ersättning. Nu skall det också tilläggas att 74% är en ganska låg siffra i det nya systemet, den högsta siffran på Handelshögskolan uppgår till 113%. På denna institution hade mina avgifter ökat med knappt en halv miljon kronor till per år och uppgå till drygt 600 kronor timman.
För en ung och nydisputerad lärare med 30 000 kronor i lön (och 80% påläggsavgift, vilket är en genomsnittligt pålägg inom GU:s Hum-Sam-område) är kostnaderna lägre, runt 1,2 miljoner per år varav knappt 550 000 kronor i pålägg. Men detta är fortfarande en ökning med de administrativa avgifterna med mer än 1 000 kronor per arbetsdag jämfört med det tidigare schablonmässiga pålägget på 35 procent. Det är också ett allvarligt problem för den nydisputerade läraren att knappast någon bidragsgivare är beredd att betala så mycket till universitetens administration och infrastruktur. Avgifterna blir än prohibitivt höga om det rör sig om privata finansiärer, dessa hävdar – med full rätt? – att de redan har varit med och betalat universitetsvärldens infrastruktur via skattesystemet, och att de endast borde betala den merkostnad som ett visst projekt åsamkar lärosätet. Det är absurt att anta att en anställning av en extra post-doc forskare skulle öka lärosätets omkostnader med mer än 2 000 kronor per arbetsdag! Därför har det nu redan etablerats en praxis att institutionerna skall stå för mellanskillnaden mellan avgifterna i det nya och det gamla systemet i form av så kallad medfinansiering.
Ingen kollega som jag har talat med är positiv till införande av det nya systemet. Ändå försvaras systemet ivrigt av centrala organ såsom rektorskansli och ekonomiavdelning. Varför då? Min misstanke till det centrala stödet är att det nya systemet tillför dem rejält med makt och resurser. Vid de institutioner som jag har inblick i innebär det nya systemet en rejäl försämring av institutionernas ekonomi och därmed handlingsutrymme. Det nya systemet skapar möjlighet för att hålla institutioner ekonomiskt svältfödda så att de endast i ringa utsträckning har möjlighet att vara med och medfinansiera forskningsprojekt som söks av enskilda forskare och forskargrupper.
I EN MILJÖ när allt färre forskningsanslag går att sända in från institutionsnivån ökar chanserna betydligt för lärosätena på central nivå att rikta sina forskningsresurser mot områden som rektorskansli och styrelse pekar ut. Det tillåter universitetsledningar att satsa på politiskt populära områden som hållbar utveckling, genteknik och nanovetenskap. Den kollegiala granskning som alltjämt har stor betydelse för vilka forskningsprojekt som tilldelas medel kommer att minska i betydelse när institutionerna i många fall tvingas tacka nej till anslag. Möjligheterna att låta våra utbildningar vila på vetenskaplig grund kommer också att försämras påtagligt med tanke på att det endast är en liten del av våra studenter som utbildar sig inom områden som prioriteras i dagens forskningspolitik. Det nya systemet kommer också att slå hårt mot undervisningen, genom neddragna kursbudgetar där pengar omfördelas från lärare på institutionsnivå till olika former av administrativa och så kallade strategiska satsningar.
FÖR ATT SAMMANFATTA så kommer systemet för full kostnadstäckning (åtminstone såsom det är utformat vid Göteborgs universitet) att stärka universitets- och högskoleledningarnas makt över fakulteter och institutioner och försvåra för enskilda lärar- och forskargrupper att bedriva undervisning av god kvalitet och kunna finansiera forskningsarbeten. I många sammanhang där det nya systemet presenteras lyfts det fram att SULF är en av tillskyndarna. Systemets effekter och tillämpning må ha varit obekanta när detta initiativ togs, men nu behöver SULF verka för att systemen för full kostnadstäckning tillämpas på ett sådant sätt att idealet med forskande lärare förstärks och att alla institutioner och ämnen får vara kvar som aktörer i vårt vetenskapssamhälle.
STEFAN TENGBLAD
Professor i företagsekonomi,
Högskolan i Borås
Gästprofessor i arbetsorganisation, Högskolan i Skövde
Gästforskare vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Debattsvar till Stefan Tengblad:
Jämför med konsultbranschen!
Låt mig först klargöra att SULF i princip välkomnar de nya rutiner för redovisning av indirekta kostnader som nu införs på många lärosäten, bland annat vid Göteborgs universitet där Stefan Tengblad är verksam. För förbundet är det självklart att externa forskningsfinansiärer måste ta sin del av kostnaden för den överbryggande strukturen, vare sig den finns på institutions-, fakultets-, eller lärosätesnivå.
En forskare kostar inte bara lön, bokinköp och resor. En forskare kostar också arbetsrum med rimligt modern och ergonomisk utrustning. Därtill kommer kostnader för bibliotek, gemensam administration (inkl. löne- och ekonomisystem), IT-struktur, kollegiala lednings- och beslutsorgan, men också centrala ”försäkringspotter” för kostnader för sjukdom, föräldraledigheter, delpensioneringar, uppsägningar etc.
I OCH MED att den externa finansieringen sedan många år är större (totalt sett för hela sektorn och vid vissa institutioner den helt dominerande) än de direkta forskningsanslagen är det orimligt att de externa finansiärerna inte finansierar sin andel av de gemensamma kostnaderna. Man kan inte längre tala om marginella verksamheter och heller inte om marginalkostnader. Att universitetslärare och forskare ska arbeta inomhus, ha tillgång till ett bibliotek, få sin lön utbetald, få ersättning vid sjukdom och föräldraledighet oberoende av om deras forskningsverksamhet betalas med lärosätets direkta statsanslag eller av externa finansiärer är således för oss självklart. Men alla dessa gemensamma kostnader måste synliggöras för alla berörda och självklart också för de finansiärer som tillsammans bekostar stora delar av forskningsverksamheten. Därmed finns också förutsättningar för en diskussion om deras rimlighet, vilket SULF välkomnar i en situation där resurserna ofta upplevs knappa för kärnverksamheten.
Man skulle kunna jämföra med konsultbranschen: det är självklart att den debiterade kostnaden täcker allt, också kafferasterna. Jag vågar inte ha någon uppfattning om Göteborgs universitets gemensamma kostnader ligger på en rimlig nivå, men att en professor där kostar knappt 1 200 kronor per timme*) framstår nog inte för någon utomstående som särskilt anmärkningsvärt.
Idag har externfinansiärers (både EU, statliga och privata) underfinansiering av gemensamma kostnader lett till att de statliga direkta forskningsanslagen inte längre räcker till att finansiera seniora forskares forskningstid, då de i stor utsträckning används till doktoranders forskningstid och nödvändig infrastruktur för den externa forskningen.
ANN FRITZELL
Chefsutredare, SULF
*) StefanTengblads årskostnad utslagen på årsarbetstiden 1 700 timmar.
