Debatt

SULF:s ordförande tar, med rätta, åter upp frågan om tjänstetillsättningarna inom högskolan (Universitetsläraren nr 4/2009).
Jag har tidigare i Universitetsläraren uttryckt en kritisk hållning till systemet – då med anledning av att sakkunnigarbetet, också med rätta, av förre rektorn vid Stockholms universitet Inge Jonsson bedömdes som alldeles otillräckligt avlönat. Min ståndpunkt då, och nu, är att tillsättningssystemet har överlevt sig själv – och ett flertal ledande personer inom högskolan uttryckte då samma uppfattning.

PROBLEMET ÄR INTE alls att de sakkunniga får för lite betalt, problemet är den oändligt utdragna process som sakkunnigförfarandet inom högskolan medfört, sedan också lektorstjänsterna kommit att underkastas denna ceremoni.
Aldrig så vackra ord om vetenskapssamhällets kvalitet och självständighet kan inte dölja att utseendet av sakkunniga i praktiken också innebär ett val av både forskningsinriktning, teoretiska hållningar, personligt nätverk och ibland personliga sym/antipatier. Så måste det naturligtvis i viss mån vara: myten om neutralitet i forskningen har ju sedan länge sin plats i vetenskapsarkeologins kuriosakabinett. Men det innebär förstås inte att det är omöjligt att avgöra om den ena eller andra är bättre lämpad för en viss tjänst. Problemet är bara det enkla: det är för krångligt och dyrt att för varje tjänst ha detta omständliga förfarande.
Det rimliga är, i stället för att lägga nya miljoner på en massa sakkunnigarbete, att låta högskolorna själva avgöra vem som är mest lämpad för en tjänst. Detta avgörande skall naturligtvis ske på samma grunder som alla andra tillsättningar: efter förtjänst och skicklighet. En tjänsteman vid universitetet kan förstås behöva hjälp att avgöra ett ärende, men normalt finns tillräckligt material i skrift för att kunna träffa ett rimligt val.

SJÄLVFALLET SKALL detta val, precis som andra offentliga tjänstetillsättningar, ha en säkerhetsventil i form av möjlighet att överklaga – och om högskolan inte längre skall ha myndighetsstatus måste detta krav tillgodoses på något sätt. I grunden är förstås ett universitets rektor, dekan eller prefekt fullt kompetent att tillsätta lärartjänster, naturligtvis i samråd med kolleger.
Ett system som tillämpas ibland i andra länder är att utse en jury som sammanträder en dag och fattar beslut, efter att ha hört de främsta sökandena till en tjänst. Granskningen av handlingarna kan, med hjälp av nutida teknik, ta en dag till: man behöver faktiskt inte läsa varenda bokstav som en sökande publicerat för att bilda sig en uppfattning om kvaliteten i det vetenskapliga arbetet. En tillsättning kan då ske inom en månad, inte efter kanske två år som det svenska systemet ibland innebär. Inget system kan dock förstås garantera att man slipper bråk …

IBLAND FÅR JAG en obehaglig lust att likna den oändliga svenska trögheten här med begravningsväsendet: finns det någon annan kultur i världen där man lägger de avlidna i kylrum under ibland månader, innan man lyckas ordna en begravning? Både judar och muslimer lyckas begrava sina döda inom tre dagar, och ibland samla all världens potentater till sådana högtider.
Att tillsätta en tjänst på tre dagar? Kanske något att drömma om …

JENS CAVALLIN
Docent
Universitetslektor i Medie-
och kommunikationsvetenskap
Högskolan i Kalmar


Kategorier: Arkiv