Ifrågasatt kommitté blir ämnesråd?

– Den utbildningsvetenskapliga forskningen har från början varit alltför starkt knuten enbart till lärarutbildningen. Det säger Elisabet Nihlfors, huvudsekreterare i Utbildningsvetenskapliga kommittén, UVK, specialkonstruktionen inom Vetenskapsrådets finansieringsorganisation, som ska ”främja forskning av hög vetenskaplig kvalitet med relevans för lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet”.

Den diskussion och den kampom lärarutbildningen som fördes i slutet av 1990-talet flyttade med in i UVK och därmed förväntningarna på vilken forskning som ska bedrivas. Det har varit mycket problematiskt, menar Elisabet Nihlfors.
Det problematiska har bland annat inneburit att forskningsområdets legitimitet och själva konstruktionen UVK har ifrågasatts, av politiker och andra forskare, inklusive ledamöter i Vetenskapsrådets styrelse.
Men Elisabet Nihlfors talar nu om ett trendbrott, hon menar att det kan bli ändring på kommitténs svajiga identitet som permanent provisorium – om det blir som lärarutbildningsutredningen föreslår, att UVK uppgraderas till eget ämnesråd.
Trendbrottet hör också ihop med ett redan inlett förändringsarbete. Inför 2009 beslutade UVK om ökad internationalisering som strategiskt mål. Nu ingår nordiska forskare i fyra av de fem beredningsgrupperna, man vill även se forskare från andra länder som ordföranden i grupperna. Vilket är tänkt att ”uppmuntra” svenska forskare att skriva ansökningar på engelska.

Ingen självklar position
UVK:s position i Vetenskapsrådet har inte varit självklar. I Madelene Sandströms utredning om forskningsfinansiering föreslogs UVK sortera under FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Också inom Vetenskapsrådet finns invändningar, styrelseledamöter har föreslagit att utbildningsvetenskapen ska gå upp i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap.
Elisabet Nihlfors talar om detta som att UVK har fått en ”lillasysterroll” i Vetenskapsrådets organisation, ”som om hela det utbildningsvetenskapliga området var omoget”. Hon sticker dock inte under stol med att en del kritik mot kommittén ”är helt OK”. Samtidigt menar Elisabet Nihlfors att UVK har hamnat i skottgluggen också beroende på att själva området, skola och lärande, väcker känslor och drar på sig ideologisk och politisk kritik.
– Trots att ingen egentligen är emot kunskap om lärande!
Hon tycker också att kommittén representerar mycket av vad som efterfrågas inom forskningen:
– Det är bara att pricka av, UVK är tvär- och mångvetenskapligt, här finns forskarskolor och samverkan. Det är ju lätt att glömma att det också finns mycket utbildningsvetenskaplig forskning som får beröm.

Granska granskarna
Till det som har ifrågasatts, bland annat i internationella utvärderingar, är inte bara forskningens kvalitet utan också vissa forskares attityder, att de inte ansett det intressant eller relevant att utsätta sin forskning för internationella
jämförelser och publiceringar.Efter uppmärksamheten kring ett ntal utvärderingar framgick det i Vetenskapsrådets egen tidning Forska att huvudsekreteraren Berit Askling hade fått uppdrag att ”granska granskarna”, för att ”få en mer heltäckande bild” av kritiken. Asklings slutsatser var bland annat att det visserligen fanns fog för en del av kritiken, men att den fått ”för stora proportioner”. Detta beroende på att granskarna fått alltför snäva kriterier, ”det finns andra kriterier än vetenskaplig kvalitet som bidragit till att kommittén valt att stödja just dessa projekt”.
Men var inte det att bekräfta bilden av att utbildningsvetenskaplig forskning som något som inte håller måttet, som inte vill eller förmår underordna sig krav på högsta vetenskapliga kvalitet?
Och varför låta en tidigare huvudsekreterare granska granskningen av en verksamhet där hon själv varit delaktig?
– Jag kan inte annat än hålla med om att det inte alls ser bra ut, säger Elisabet Nihlfors, utan omsvep.
Man skulle, apropå sådant, kunna kalla det en otacksam roll, att försvara UVK och Elisabet Nihlfors säger att det kan kännas ”som en våt filt ligger över alla diskussioner om UVK”. Men hon utstrålar betydligt mer tillförsikt och energi, än uppgivenhet.
– Mitt driv är att jag tror att jag kan förändra där jag är, inom områdena ledarskap och skolutveckling.

Ville bli lärare
Hennes val att bli lärare inspirerades av att hon själv hade det bekymmersamt under skoltiden, ”inte mobbad, men utesluten och bortvald”.
– Då fanns där en lärare som räddade mitt liv, intellektuellt, han gav mig sysselsättning på rasterna och stimulerande uppgifter.
Föräldrarna var politiskt aktiva och uppmuntrade nyfikenhet och kunskapssökande.
I högstadiet ifrågasatte hon betygsättningen och fick rätt. Elisabet Nihlfors engagemang, fackligt och ideologiskt, politiskt och pedagogiskt, fortsatte parallellt med läraryrke, skolchefsjobb i Botkyrka och som utvecklingschef vid den statliga rektorsutbildningen.
I mitten på 1990-talet ingick hon i Skolkommittén, som dåvarande statsrådet Ylva Johansson tillsatte. Hon har också haft ett skolrelaterat uppdrag för nuvarande regering, som ansvarig för en rapport till Globaliseringsrådet, ”Kunskap vidgar världen – Globaliseringens inverkan på skola och lärande”.
Hennes engagemang bär också internationell prägel, som i ett jämförande forskningsprogram avseende utbildning och ledarskap i Sverige och Sydafrika.
Forskare blev Elisabet Nihlfors sent i yrkeslivet, hon disputerade 2003 vid pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet med avhandlingen ”Skolchefen i skolans styrning och ledning”. Hennes handledare var professor Ulf P Lundgren som också blev den som 2004 lockade henne med till Vetenskapsrådet och UVK, där han var huvudsekreterare. Hon blev först biträdande huvudsekreterare och förra året ordinarie, då hon efterträdde honom, och ombedd att stanna ”åtminstone till dess forskningsproppen är lagd”.

Välkommet förslag
Det blev nu inte så att kommitténs framtid avgjordes i den proppen. Istället fick Sigbrit Franke, rätt hastigt, i uppdrag av Utbildningsdepartementet att inordna frågan om utbildningsvetenskapen i sin lärarutbildningsutredning. Vilket kan sägas understryka den nära koppling mellan forskning och lärarutbildning som har uppfattats som så problematisk.
Att Sigbrit Franke är UVK:s styrelseordförande innebär förstås att man kunde räkna med initierad omsorg om UVK i betänkandet. Elisabet Nihlfors tycker dock inte att man kan tala om en jävig eller alltför involverad utredare.
– Sigbrit Franke fick ju det här på halsen, när hon redan var färdig med hela sitt betänkande.
I detta betänkande, ”En hållbar lärarutbildning”, kom så förslaget många hade väntat på, nämligen att Utbildningsvetenskapliga kommittén bör blir självständigt ämnesråd, Vetenskapsrådets fjärde. Vidare att det bör få ett utökat anslag med 60 miljoner samt att sju lärosäten får ett basanslag på tio miljoner per år, sammanlagt 175 miljoner årligen till utbildningsvetenskaplig forskning.
Beslut om UVK:s framtid kan tidigast komma i lärarutbildningspropositionen, som ska läggas fram under hösten.
Naturligtvis välkomnar Elisabet Nihlfors förslaget, hon tror definitivt inte på lösningen att låta det sortera under hum-sam-rådet.
– Den utbildningsvetenskapliga forskningen återfinns ju också inom områden som naturvetenskap och medicin. Våra forskare publicerar sig på jättemånga ställen. Men det är bara ett fåtal av dessa som är specifikt utbildningsvetenskapliga skrifter, vilket gör forskningsområdet svåröverblickbart.

Ber inte om ursäkt
Elisabet Nihlfors berättar att det inom Umeå universitet finns planer på att starta en ny internationell vetenskaplig tidskrift, School of education. Vilket skulle öka publiceringsytorna för UVKforskning, samtidigt som hon är medveten om risken att det skulle kunna tolkas som ett nationellt specialarrangemang, snarare än som att utbildningsvetenskapen hävdar sig internationellt.
Och hon är som sagt trött på ”den våta filten”, att behöva ägna mycket energi åt att förklara och försvara.
– Vi har ältat UVK:s historia så länge, vi ber inte om ursäkt för det vi gör, vi har klivit fram som man inte gör inom andra forskningsområden och vågat fråga, vad är det som inte duger?
– Och ja, jag tror på att samla ihop fältet lärande och kunskap, men som det är nu är det fortfarande för många inblandade och för få ansvariga. Här måste inte bara den politiska nivån, utan också enskilda lärosäten bestämma sig, när och hur man i framtiden ska förhålla sig till utbildningsvetenskap.

MARIELOUISE SAMUELSSON


Kategorier: Arkiv