”Full kostnadstäckning” på väg mot en lösning

Diskussionen om vem som ska betala kringkostnader i samband med externt finansierade forskningsprojekt har pågått i många år. Nu görs ett nytt försök att hitta en modell som kan accepteras av både lärosäten och externa finansiärer.

Håller frågan om full kostnadstäckning på att lösas?
– Ja och nej, det håller på att hända saker, säger Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet och ordförande i SUHF:s Styrgrupp för full kostnadstäckning.
I forskningspropositionen från i höstas finns skrivningen: ”Statliga myndigheter bör vid extern finansiering av forskningsprojekt vid universitet och högskolor även bidra med en proportionell andel av de indirekta kostnaderna.”
– Det innebär att om en anslagsgivare finansierar 70 procent av kostnaderna för ett forskningsprojekt ska den även betala 70 procent av de indirekta kostnaderna.
Den bestämmelse ska gälla externfinansiering från statliga myndigheter.
När det gäller andra finansiärer formulerar sig regeringen i forskningspropositionen så här:
”Vidare är det önskvärt att detta bör gälla även för stiftelser och andra juridiska personer som tillkommit med statliga medel som grund. Även ickestatliga finansiärer bör uppmuntras att bidra med en rimlig andel av de indirekta kostnaderna inklusive lokalkostnader för respektive projekt.”
Det här har ännu inte trätt i kraft. Forskningspropositionen antogs av riksdagen först efter nyår och bestämmelsen har inte hunnit skrivas in i lärosätenas regleringsbrev. Den exakta formuleringen i regleringsbreven är inte heller spikad.
– Men så snart regleringsbreven är klara ska vi ta upp en diskussion med stiftelser och andra externa anslagsgivare om hur vi ska förändra finansieringsformerna från. När det gäller icke-statliga finansiärer kommer det alltså att bli fråga om förhandlingar om i vilken utsträckning de vill ansluta sig till de statliga principerna för kostnadstäckning. För att kunna räkna ut vilka indirekta kostnader som går att hänföra till varje forskningsprojekt anser regeringen att lärosätena ska använda den modell som SUHF tagit fram och som redovisas i rapporten ”Redovisning av indirekta kostnader vid universitet och högskolor”.
– Alla lärosäten har beslutat att införa den här redovisningsmodellen. Vissa inför den fullt ut under 2009, andra delvis under 2009 och full ut under 2010. Och det finns lärosäten där redovisningsmodellen redan används fullt ut.
Det har ju befarats att SUHF:s redovisningsmodell skulle innebära en tidsredovisning av forskarnas och lärarnas arbetstider. Hur blir det med den saken?
– Kostnadsredovisning fungerar inte om det inte går att redovisa hur stor del av exempelvis en professors arbetstid som läggs på ett visst projekt. Detta eftersom lönerna är en stor del av kostnaderna. Men det kommer att handla om hur stor del av årsarbetstiden som läggs på ett projekt. Det blir inte några stämpelklockor eller excelark för redovisning av arbetade timmar, säger Kåre
Bremer.

Informera om systemet
Bo Sundqvist, Kungl. Vetenskapsakademiens preses och före detta rektor vid Uppsala universitet, har under sina år som SUHF-ordförande varit långvarigt engagerad i frågan om full kostnadstäckning.
– Att lärosätena nu går över till SUHF:s modell för kostnadsredovisning innebär att de lämnar systemet att redovisa indirekta kostnader enligt schablon och i stället redovisar samtliga kostnader för varje projekt.
Han påpekar att lärosätena nu måste se till att utbilda och informera forskare
om det nya systemet och hur de ska bokföra alla kostnader. Han tillägger att det säkert kommer att ta tid, kanske ett par–tre år, innan systemet är fullt utbyggt vid alla lärosäten.
– Jag tror det blir ett genomskinligt system. Det erbjuder finansiärerna underlag att bedöma vad de kan bidra med och jag tror att det därmed ger dem större möjligheter att stå för mer av de indirekta kostnaderna för ett projekt.
Bo Sundqvist tror att detta kan göra att attityden till indirekta kostnader förändras på sikt.
– Externa finansiärer har nog lättast att acceptera indirekta kostnader som
ligger nära projekten, det vill säga i praktiken de på institutionsnivå.
I England är symbolfrågan om externa finansiärer ska bidra till rektors tjänstebil.
– I Sverige skulle väl motsvarande fråga vara rektors lön, säger han och skrattar.
Hittills har universiteten i Sverige i praktiken medfinansierat alla externt finansierade forskningsprojekt utan att ha egentlig kontroll över hur mycket de betalat.
Nu menar Bo Sundqvist att de kommer att kunna hålla sig informerade om vad varje enskilt projekt kostar och hur mycket universitetet bidrar med.
– När lärosätena får möjligheter att se vad de själva bidrar med i enskilda projekt kan de ibland också välja att tacka nej till vissa projekt eller ta ett medvetet beslut om medfinansiering.

Förbättring för alla
Bo Sundqvist tror att redovisningsmodellen på sikt kommer att innebära en förbättring för alla berörda.
– Forskarna kommer exempelvis att bättre kunna bedöma hur ett nytt projekt
påverkar ekonomin för övrig forskning som forskaren deltar i.
Ytterligare en effekt är att det blir möjligt för finansiärer att jämföra kostnader för olika projekt och se vilka institutioner och universitet som är mest kostnadseffektiva.
– Systemet kan också bli ett incitament för forskargrupper att bli mera kostnadseffektiva. En liknande utveckling att redovisa kostnader är på gång i flera länder. Sverige ligger ganska långt framme, men Storbritannien har nog kommit längst.
– Där fördelar staten till och med medfinansieringsanslag för att täcka universitetens kostnader för externt finansierade projekt från exempelvis Wellcome Trust Foundation.
Men införandet av systemet i England har inte varit smärtfritt.
– I England har diskussionen framför allt gällt förslag om införandet av tidredovisningssystem för forskarna.
Bo Sundqvist tror inte det blir samma protester i Sverige.
– Vad jag förstår ingår det inte i planerna här att införa ett sådant system.
Möjligen kommer EU-revisorerna att kräva något i den riktningen, säger han.

Deltagit aktivt
Ingrid Sundström, vd för Foundation Administration Management som administrerar bland annat Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, kommenterar införandet av SUHF:s redovisningsmodell.
– Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har genom vår revisor Stephan Tolstoy mycket aktivt deltagit i arbetet med att ta fram en ny redovisningsmodell för indirekta kostnader. Vi anammar den modellen och tycker att den är väldigt bra.
Däremot vill hon inte kommentera regeringens skrivning i forskningspropositionen om hur externa finansiärer bör bidra med en proportionell andel av de indirekta kostnaderna.
– Stiftelserna har i sina stadgar beskrivet vilka typer av verksamheter man kan bidra till och det kan inte statsmakterna ändra på, säger hon.
Men hon välkomnar SUHF:s modell för kostnadsredovisning som transparent och tydlig och anser att den kommer att ge möjlighet till jämförelser mellan olika lärosäten och projekt.
– Den gör det lättare att urskilja vilka typer av indirekta kostnader vi kan bidra till och vilka vi inte kan bidra till. Redovisningsmodellen kommer också att underlätta för forskare vid ansökningar och projektbeskrivningar.
– De kommer på ett helt annat sätt att kunna få lärosätenas stöd i att beskriva kostnader och olika projekt kommer heller inte längre att beskrivas på olika sätt, säger Ingrid Sundström.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv