Krönika

För att förstå en företeelse är det ofta en god idé att granska dess traditioner och historia. Det gäller också när man ska försöka förstå vissa akademiska praktiker och en sådan är tjänstetillsättningar.
I Autonomiutredningen, som nu är ute på remiss, föreslås att den reglering av tjänstetillsättningar som finns i Högskoleförordningen ska tas bort och att lärosätena själva ska bestämma över tillsättningsprocessen. Det innebär att systemet med oberoende, externa sakkunniga inte längre skulle vara en självklarhet, och att rätten att överklaga skulle försvinna.
Men än sen då? Det nuvarande systemet är ju både krångligt och tidskrävande, och det är ofta svårt att hitta sakkunniga. Ja, visst tar det tid att tillsätta lärare inom högskolan, -ibland alltför lång tid. Som sökande av ett antal lärartjänster har jag själv upplevt frustration över systemet.

MEN VAD HÄNDER om den nuvarande regleringen avskaffas? Här är det historiska perspektivet viktigt eftersom det hjälper oss att se riskerna. I en doktorsavhandling från 2002, Det historiska fältet: Svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957, har Håkan Gunneriusson studerat ett antal professorstillsättningar i historia. Källmaterialet utgörs bland annat av bevarad brevväxling mellan de inblandade personerna.
Det hela är ingen upplyftande läsning – och då menar jag inte avhandlingen som sådan, utan den bild av tillsättningsärendena som framträder. Då en professur stod på spel tycks frågor om etik och moral ha hamnat på undantag. Sakkunniga utsågs trots att de stod i uppenbara jävsförhållanden till de sökande, och de redan etablerade professorerna gjorde allt de kunde för att hjälpa fram sina lärjungar till tjänsten – och svärta ner eventuella motkandidater. Historikersverige framstår som en värld präglad av såväl personintriger och vänskapskorruption som ett mer eller mindre dolt maktspel. Och det här är nog en bild som gäller även för andra ämnen.

MYCKET HAR HÄNT sedan dess. Vetenskapssamhället är mycket större i dag, sakkunniga kan hämtas ur betydligt vidare kretsar och kraven på dem har skärpts. Dessutom har anställda och studenter i dag möjlighet att ha insyn i och påverka processen. Alltså är den bild som ges i avhandlingen just historia och inget som berör oss. Eller … ?
Om dagens krav på oberoende, extern granskning, liksom möjligheten att över-klaga, försvinner som Autonomiutredningen föreslår, så finns det en risk att vi får en återgång till den beskrivning som ges i avhandlingen. Det skulle öppna upp för en situation där tjänster i värsta fall börjar tillsättas i slutna rum och där lärosätets egna förmågor – eller professorns favorit – gynnas på bekostnad av den som faktiskt har de bästa kvalifikationerna för jobbet.
Jag tror inte lösningen på problemet med de tidsödande tjänstetillsättningar ligger i att släppa dessa fria. Nej, låt oss istället vända på det hela och försöka se det värdefulla i det nuvarande systemet. Som lärare och forskare blir du aldrig så grundligt granskad som då du söker en tjänst inom högskolan. Och det är en granskning som, då den fungerar, säger betydligt mer om kvalitet än ett schablonartat räknande av citeringar eller antalet erhållna forskningskronor!
Men om systemet ska fungera krävs det att de sakkunniga får helt andra förutsättningar att utföra sin uppgift än vad som är fallet i dag. Att vara sakkunnig borde ingå som en del av de mest meriterade lärarnas tjänstgöring, och inte vara något man tvingas göra ”vid sidan om”, på sommarsemestern, mot en i förhållande till arbetsinsatsen mycket blygsam ersättning. Nej, sakkunniggranskningar måste helt enkelt få kosta – precis som annat kvalitetsarbete!

ANNA GÖTLIND
Ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv