Det var förra Rifo-ordföranden och tidigare riksdagsledamoten Majlene Westerlund Pankes (S) svar på frågan ”Hur dialogen mellan forskare och folkvalda förändrats under de senaste 50 åren?”. Frågan var också rubrik på panelsamtalet när Rifo, Sällskapet Riksdagsledamöter och forskare, anordnade jubileumsseminarium med anledning av att det i februari var 50 år sedan sällskapet bildades.
Rifo har sitt ursprung i studieresor som riksdagsledamöter företog på 1950-talet, i regi av Tekniska Forskningsrådet. Studieresor sker fortfarande, under de femtio åren har sällskapet formaliserat och expanderat sin verksamhet där samtliga partier finns representerade, för att, som det från början formulerades: ”lära riksdagsledamöterna fakta som kan utnyttjas i det politiska arbetet, att hjälpa forskarna att se de sociala verkningarna av deras hantering och att identifiera samhällsproblem som tarvar åtgärder i politiska instanser eller som bör föras ut till en vidare krets”.
Många hyllningar
I jubileumspanelen fanns fyra Rifo-ordföranden – Olle Göransson (tidigare S-riksdagsledamot), Rune Rydén (tidigare M-riksdagsledamot), Majlene Westerlund Panke (tidigare S-riksdagsledamot) och nuvarande ordförande Yvonne Andersson (KD). Seminariet hölls i Riksdagens förstakammarsal.
Publiken bestod av riksdagsledamöter och forskare och även om Westerlund Panke beskrev en förändring till det sämre, präglades seminariet av hyllningar, till jubilaren Rifo men också till forskning i allmänhet och till samarbete mellan forskare och politiker i synnerhet.
Vice talmannen Liselott Hagberg (FP) hälsade välkommen med att citera Barack Obamas installationstal och hans avsikt att återigen ge forskningen den plats den förtjänar. Hagberg tog det som exempel på politikens påverkan på forskningen, hur Barack Obama markerar en helomvändning, efter George W Bush motstånd mot stamcellsforskningen.
Det skulle kunna ha övergått till en partipolitisk diskussion, med tanke på att nästa talare var Yvonne Andersson, riksdagsledamot för KD, ett parti vars syn på stamcellsforskning länge har skiljt sig från folkpartiets, som Lisbeth Hagberg representerar. Men detta var ju ett födelsedagskalas, präglat av artighet, dessutom ingår det i sällskapets ”affärsidé” att undvika partipolitiska trätor. Och ordförande Yvonne Andersson tog inte upp tråden om stamceller, utan läste istället en uppsats från en mellanstadielev, en kul berättelse om konsten att beskriva en ko. Hon sade själv att kopplingen till Rifo var oklar, men hon tyckte ändå att berättelsen fungerade som en Rifo-mässig maning att ha respekt för att man kan uppfatta saker, exempelvis kor, på olika sätt, beroende på vilken arena man befinner sig på.
– Rifos roll har varit och är att bygga broar mellan arenorna, mellan forskare och politiker. Det finns en stor okunnighet bland forskare om den politiska processen och omvänt, politiker som inte begriper sig på forskares villkor.
Politiskt laddad forskning
Professor Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi, Rifo-veteran och initiativtagare till Vetenskapsfestivalen i Göteborg, gjorde en historisk och innehållsrik exposé över forskningsresultat som kommit att få politisk laddning, exempelvis DNA, arvsmassa, och GMO, genmodifierad mat. Han knöt an till Lisbet Hagbergs inledning om stamceller och påpekade att politik knappast är lika med logik, ”länder som Sverige och Storbritannien är entusiastiska över stamcellsforskning, men motståndare till GMO”.
Han avslutade med att varmt plädera för kultur och konst, eftersom det nu finns vetenskapliga bevis för att ”kultur är vad som gör oss till människor”. Vilket utgjorde en perfekt övergång till den musikaliska delen av jubileumsseminariet, Gunilla von Bahr på tvärflöjt och Marija Kadovic på harpa.
Till 50-årsfirandet har Rifo givit ut en jubileumsskrift, ”Broar mellan politiker och forskare, Rifo 50 år”, med Bengt-Arne Vedin, professor emeritus i innovationsteknik, som redaktör. Vedin som varit verksam inom sällskapet sedan 1970-talet, påminde publiken om den tiden och en politisk
verklighet där utbildningsminister Sven Moberg (S) kunde säga att ”Sveriges forskningspolitik är att inte ha någon forskningspolitik?”
I Sveriges fotspår
Kimmo Kiljunen, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande för TUTKAS, Rifos motsvarighet i Finland, var särskilt inbjuden jubileumsgäst och han inledde med de komplimanger som ett födelsedagsfirande kräver och beskrev hur lilla Finland ofta traskat i stora Sveriges fotspår. TUTKAS bildades 1970, med Rifo som förebild.
Men Yvonne Andersson påminde om att det minsann inte alltid som Sverige är först, utan fortfarande saknas en motsvarighet till den forsknings- och innovationsinriktade tankesmedja som sedan början av 1990-talet verkar inom ramen för Finlands parlament: ”vi är avundsjuka på Framtidsutskottet”.
Kimmo Kiljanen tog vidare upp relationen mellan forskare och politiker, mellan kunskap och ideologi. Han beskrev en dragkamp mellan vetenskapens anspråk att säga hur saker är och politikens formuleringar av hur det borde vara.
– Vi kommer inte ifrån att det är en komplicerad och problematisk relation.
Beslut på forskningsunderlag?
Till sist var det dags för den förutnämnda panelen, som också den, med Eva Krutmeijer, projektledare på Vetenskapsrådet, som entusiastisk och aktiv moderator, ägnade sig åt relationen forskare och politiker och om den har förändrats, under Rifos femtio år. Rune Rydén, Rifo-ordförande (då M-riksdagsledamot) mellan 1988 och 1999, bekräftade i viss mån Majlene Westerlund Pankes relativt dystra bild av kvartalstrenden:
– Den djupare debatten om forskning har hamnat vid sidan om, nu handlar det om att leverera, både för politiker och forskare, sade Rune Rydén.
Majlene Westerlund Panke undrade också om det inte var så att samtal mellan näringsliv och politiker fungerar bättre idag, att sådana förs mer naturligt och kontinuerligt, än mellan politiker och forskare.
Olle Göransson, Rifo-ordförande (då S-riksdagsledamot) mellan 1971 och 1988, berättade hur mycket sällskapet hade betytt för honom personligen, för kunskapsinhämtning och för att lära sig umgås med och förstå sig på forskare. Också Olle Göransson talade om ett förändrat klimat för samtal. Panelen var påfallande enig om tidsbristen och ett ökat tempo, vilket till slut fick moderatorn Eva Krutmeijer att undra om det verkligen var så, att allt var bättre förr?
Så kom panelen in på hur riksdagsledamöter och andra politiker påverkas av forskare och forskningsresultat, när det gäller beslutsfattande.
– Om man ska vara ärlig är det nog ganska vanligt att politiker tar ställning först och sedan plockar från lämpliga rön som underbygger ställningstagandet, sade Majlene Westerlund Panke.
Olle Göransson var inte säker på att man ens selektivt använder sig av forskningen, ”hur många beslut i riksdagen bygger egentligen på forskningsunderlag?”.
Femtio år till
Som förhoppning inför framtiden avslutade Yvonne Andersson med att ”innerligt önska att det engagemang som Rifo bygger på ska bestå”. Olle Göranssons önskan var mer blygsam, ”det jag hoppas är att riksdagen inte får för sig att lägga ner Rifo”.
Den fullsatta Förstakammarsalen och de varma applåderna kan nog tolkas som att någon nedläggning inte är omedelbart förestående. Sällskapet är idag en av cirka 80 organisationer och nätverk inom riksdagen och Rifo-ordföranden Yvonne Andersson är säker på att Rifos verksamhet fortsätter ” i femtio år till” och dessutom står sig väl i den stenhårda konkurrensen om riksdagsledamöternas tid och uppmärksamhet.
– Glöm inte att till Rifo kommer riksdagsledamöterna för att de har prioriterat det, för att de vill, inte för att de måste.
MARIELOUISE SAMUELSSON
