Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 april, 2009
Universitetsläraren

I åtskilliga debattinlägg och förslag hävdas att undervisning som merit vid tillsättning av högre tjänster inte anses lika viktig jämfört med forskning, eller med andra ord att det är ”finare” att forska än att undervisa. I tårdrypande inlägg beklagar sig adjunkter och lektorer över att man, trots idoga insatser, inte fått njuta av en befordran till lektor respektive professor. Detta vill man ändra på genom att prioritera undervisning vid befordran. Nedanstående kommentar gäller särskilt befordran till professor.

FÖRESTÄLLNINGEN ATT allting blir bättre med en större representation av pedagogik, inte sällan på bekostnad av ämneskompetensen, är en sjukdom som sprider sig med en förskräckande hastighet. En kunnig och pedagogiskt välutbildad lärare har självklart en mycket viktig roll på flera nivåer i utbildningssystemet, särskilt på gymnasienivån. Okunniga gymnasielärare med en negativ inställning till till exempel den kemiska industrin i kombination med för få kemitimmar kan dock skapa stora problem. Kemistutbildningen på universitetsnivå har t. ex blivit mindre attraktiv på grund av att det blivit populärt att skylla mycket miljöelände på kemiska industrier, trots att det är just kemi man måste behärska för att förstå och hantera våra miljöproblem. Vår viktiga kemiska industri uppför sig dessutom exemplariskt och är trött på att oförskyllt och generellt utpekas som miljöskurkar.

I BÖRJAN AV universitetens grundutbildning är lärarnas pedagogiska kompetens väsentlig för att förmedla ämneskunskaper. Redan på denna nivå börjar studenterna dock genomskåda en lärare som är osäker kanske på grund av en begränsad ämneskunskap. Då spelar det ingen roll om undervisningen är pedagogiskt felfri.
Motsatt har en kunnig lärare som bedriver aktiv forskning och kan ge exempel på spännande och relevanta problem i forskningsfronten ett väsentligt försteg, även om pedagogiken haltar.
Mot slutet av grundutbildningen kan studenterna sålunda börja särskilja två olika kategorier av lärare. Dels de som befinner sig i karriären och är aktiva forskare, det vill säga de har externa anslag, doktorander, och strävar mot en professur eller annan högre tjänst till exempel i industrin, dels de som blivit kvar på en mellantjänst utan forskningsverksamhet. Förstnämnda är inte sällan bra lärare, välinformerade, -kunniga, entusiastiska och kan berätta om aktuella och spännande forskningsproblem relaterade till det som berörs inom undervisningen men även till studenternas framtida yrkessituation. De har nästan aldrig någon formell pedagogisk utbildning. Här är det tveklöst undervisningens innehåll och inte pedagogiken som är viktigast.
Det är också denna kategori som utvecklar och bär ämnet vidare, särskilt i svåra tider som vid sviktande studentunderlag. Den andra kategorin av lärare har ofta avslutat sin forskarkarriär för länge sedan, alternativt aldrig påbörjat en sådan. Här saknar undervisningen den fantasieggande kryddningen med forskningsexempel, men kan trots detta vara ämnesmässigt felfri, om än inte särskilt aktuell, och pedagogiskt utmärkt. Lärarens motivation, intresse, och lojalitet med ämnet, snarare är formell pedagogisk kompetens, är här det väsentliga.

INSTRUKTIONER VID tillsättning av professorer innehåller meningen ”Lika stor omsorg skall ägnas prövningen av den pedagogiska skickligheten som prövningen av den vetenskapliga skickligheten”. Lyckligtvis bortser man oftast från detta krav, särskilt de sakkunniga, men i praktiken också den lokala nämnd som rangordnar de sökande.
Orsaken är uppenbar. I dagens synnerligen hårda ekonomiska klimat är externfinansiering extremt viktig, särskilt inom naturvetenskap inklusive medicin och teknik. En framgångsrik professor utnämnd på grundval av excellenta forskningsmeriter och i öppen internationell konkurrens har alla möjligheter att med dagens forskningsrådssystem erhålla avsevärda anslag, vilket kan bli avgörande för en institutions (och därmed ämnets) möjligheter att utvecklas och expandera, till exempel anställa doktorander och köpa utrustning etc. En professor utnämnd delvis på pedagogiska utbildningsmeriter, på bekostnad av vetenskaplig excellens, har inte dessa möjligheter och är därmed inte tillnärmelsevis lika attraktiv.

DEN FORSKARASSISTENT eller lektor som befordrats/utnämnts till professor skall vara en följd av att han/hon visat en forskarbegåvning i högre grad än sina medkonkurrenter. En forskarbegåvning är just, som namnet antyder, en begåvning ofta jämförbar med den som till exempel en musiker eller konstnär besitter, det vill säga det är ingen egenskap som enkelt förvärvas. För vissa personer i vårt land präglat av Jantelagen är detta svårt att acceptera. Av ovan nämnda resonemang följer att en lektor som uteslutande undervisar, och en aktiv forskare, utgör två personer med vitt skilda förutsättningar och verksamheter. Av samma anledning skall en lektor som inte visats vara professorskompetent i forskning naturligtvis inte heller kunna befordras till professor.

JAN RYDSTRÖM
Professor i biokemi
Göteborgs universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023